I resterna av dig

8

På din minnesstund klädde jag mig i blå skjorta och blåa byxor. Blå är ju din favoritfärg. Eller ska jag säga var?

Jag, mamma och pappa fick sitta längst fram i kapellet.

Jag kunde inte sluta gråta.

Ett inramat fotografi av dig stod uppställt längst fram. Det var det jag tog när vi var i Kroatien i somras. Solen och skuggor från trädgrenar skapar fina mönster över ditt leende ansikte. Dina gulbruna ögon är så fulla av liv. Dina två skrattgropar syns tydligt.

Men jag vet att du inte log sådär mycket inombords.

Jag vet hur dåligt du egentligen mådde.

Jag kan inte förstå hur det är att må så. Jag har aldrig mått så dåligt själv. Jag kan inte förstå hur smärtsamt det var för dig.

Men det fanns fortfarande glimtar där du log. Log trots smärtan inom dig.

Du var ganska bra på att dölja nedstämdhet. Innan det gick utför så mycket att du inte orkade hålla fasaden uppe längre.

Men jag vet inte om du vet att jag såg mer än vad jag vågade säga.

Innan din fasad rämnade såg jag hur du ofta försvann in i ångestens dunkla värld, hur du kämpade för att inte börja gråta.

Du kunde inte dölja allt.

Du sa att jag var den som stod dig närmast.

Jag svarade att du är den som står mig närmast.

Det är du fortfarande.

Mina ögon fylldes av tårar och jag fick svårt att andas när jag såg Kroatienfotografiet.

Vad hade jag kunnat göra för att du skulle välja livet?