I resterna av dig

12

De få dagar du var full av framtidstro sa att du ville bli författare.

Jag sa att du redan var en.

Då rodnade du lite, och den varma färgen försvann inte när jag påminde dig om skrivarpriset du tillägnades i åttan.

Du skrev så bra. Du visste hur man skulle göra med orden.

Du har alltid varit tillbakadragen, och när det kom till att låta andra läsa dina texter var det inget undantag.

Jag var en av de få som fick tillträde till den världen.

Du skrev så bra att jag tappade andan.

Skrivandet var en ventilation för dig. Var det inte så? Där kunde du spruta ut dina känslor. Din slarviga handstil. Du tänkte så mycket.

Kanske tänkte du för mycket.

Kanske hade du en tendens att ständigt överanalysera saker och ting.

Det kändes så ibland.

Du var en perfektionist ända ut i fingerspetsarna. Ditt kontrollbehov kanske fick dig att vända dig inåt och sluta dig innanför grubblerierna. Du var frånvarande ibland. Du var någon helt annanstans då.

Jag visste att det inte var någon idé att försöka prata med dig då. Det var som att prata med en sten.

Du var fångad i dig själv.