I resterna av dig

10

Du hade funderat på självmord länge.

Ja, i flera år, egentligen.

Du försökte ju första gången ett och ett halvt år tidigare.

Men ett tag efter det verkade du mer uppåt.

Särskilt under ditt åttonde skolår log du en del.

Men ärren på dina armar blev fler.

Bakom dina fejkade leenden, när ingen såg, kanske på kvällen eller morgonen, lät du rakbladen skapa röda, strimmiga ränder på dina armar.

Vet du hur dåligt jag mådde av att se alla ärr på dina armar?

Du hade alltid långärmat på dig.

Jag förstod ingenting.

Jag var bara elva år då.

Jag förstod inte varför storebror inte längre ville gå ut. Varför du ofta inte var kontaktbar, varför du bar långärmat mitt i den stekheta sommaren. Varför du skrek mitt i natten, varför du stannade hemma från skolan.

Jag förstod inte vad mamma och pappa tisslade och tasslade om. De gjorde det med diskreta röster. De ville inte att jag skulle höra.

Men jag snappade upp en del ändå.

Depression.

Ångestsyndrom.

Arv från morbror.

Självskadebeteende.

Jag önskar att våra föräldrar hade berättat mer för mig om dig.

Men jag fattade tillräckligt mycket för att veta att du inte mådde bra.

Jag försökte locka dig till skratt och ibland följde du till och med med på promenader. Men när vi kommit hem, kanske suttit en stund och pratat, försvann du in på ditt rum, och jag hörde tysta snyftningar från ditt rum.

Våra rum ligger ju vägg i vägg.

Jag kunde inte koncentrera mig på datorspelet när jag hörde din gråt.