Always

Del 2

Leahs perspektiv

Jag gick upp ur sängen och kollade på klockan. Shit, jag blir sen. Jag sprang ner för trapporna och slängde i mig en skål yoghurt med flingor. Mamma satt vid bordet och drack kaffe medans Stefan läste morgontidningen. Min sliskiga äckliga styvpappa borde inte vara här. Han borde vara i helvetet. Där hör han hemma. Jag sprang upp till min WIC och slängde på mig en Odd Molly-kofta och ett par svarta jeans över en vit T-shirt.

Jag gick in på toaletten och satte upp håret i en messy bun och borstade tänderna. Jag suckade och sen la jag på några lager mascara. Jag sprayade jag på lite Victoria's Secret och gick ut. På nedervåningen hörde jag mamma och Stefan bråka om något. De gör det varje morgon, och jag har inte ens en aning om varför? Jag gick iallafall ner och kramade mamma som ett hejdå, slängde på mig mina slitna converse, sen sprang jag mot bussen.

Shit, jag kommer missa den. Jag sprang allt vad jag orkade men dörrarna hann precis stängas. Skitbra jobbat Leah. Nu får du vänta i 20 minuter. Skitbra, verkligen. Det fanns en ledig plats i kuren bredvid en mystisk gubbe med krusigt hår och som luktade alkohol och rök. Han stirrade på mig. Nä, jag står istället. Jag satte på topplistan, även fast jag inte tycker om musiken där. Jag frös, fast jag hade en tunn jacka och det var i mitten av maj. Bussen bromsade in vid stationen och när jag äntligen kom på bussen blippade jag kortet och satte mig på en ledig plats längst bak. Som tur var satte sig inte den konstiga gubben bredvid mig, han satte sig själv. När jag satt där tittade jag ut, nu väntar ännu en dag i det jag fruktar mest. Skolan.

Jag sprang upp mot skolans bruna portar. Portarna in till helvetet. När jag kom in var förstås entrén tom, och det var kallt. Jag sprang till skåpet, undrar vilka meddelanden de har skrivit idag? "Idiot", "Disgusting" och "Du borde inte finnas". Den där tredje var ny, kreativt av dem, tänkte jag ironiskt. Hur många meddelanden hade jag nu? Typ 70? Jag plockade ut min mattebok med en suck och ett ryck på axlarna och sprang till salen.

-Välkommen Leah! Kul att du ville komma idag! Sa min mattelärare Markus.

Äckel, tänkte jag tyst. Jag satte mig längst bak där ingen annan satt. Nu började folk viska och skicka lappar. Jag fick blickar och många hånlog mot mig. Perfekt.

-Slå upp sidan 51 allihopa. Vi ska ha genomgång på en grej, sa Markus.

•••

När lektionen var slut samlade jag ihop mina grejer och följde med strömmen ut. Inte idag snälla, inte idag, tänkte jag.

-Leah? Kan du komma? Sa Markus.

Shit, jag orkar inte.

- O-Okej, fick jag fram. Vad är det?

Han gick mot dörren och stängde den. Sen knäppte han upp kavajen lite och kollade på mig med ett flin och axeln mot dörren.

-Hur mår du? Sa han och gick mot mig.
-Jag mår bra, själv? Svarade jag med skakig röst, och jag kände mig knäsvag.
-Är du upptagen? Viskade han i mitt öra och smekte min hand.
-Ja, jag måste hinna till SOn.
-Men jag kan säga till Gun att du hade... anledningar att stanna. Nu smekte han min kind och höll på i mitt hår.
-Eeh-Eh nej, jag kan inte, och jag vill inte, sa jag nervöst. Jag var så nervös att jag inte kunde röra mig.
-Gå då, jag har andra att vända mig till!

Jag stängde dörren och stack bort mot skåpen. Jag pustade ut och andades några extra djupa andetag för att rensa tankarna. När ska jag lära mig att jag måste säga till? Han gör mig illa till mods och jag vill inte bli känd för att tjalla. Efter att jag tänkt igenom hur jag kände plockade jag fram min SO bok. Självklart stirrade alla på mig. Alla fattade ju att Markus höll på med mig. De trodde ju dock att jag höll på tillbaka. Jag försökte att bara ignorera dem.

•••

Resten av dagen gick bra, tills att musiken var slut. Då kom Liam och hans gäng mot mig. Självklart. Den här dagen kunde bara inte bli bättre. Jag gick halvfort iväg till skåpet. Skyndar jag mig så kanske...

-Hej Leah! Sa Liam med ett flin. Jag vände mig om och tryckte böckerna mot bröstet och såg på dem. De hade omringat mig runt mitt skåp.
-Hej Liam, svarade jag.
-Vill du leka lite?
-Snälla låt mig va?
-Låta dig vara? Nej! Sa han och smekte min arm. Jag slog bort hans hand och han tryckte upp mig mot skåpet.
-Tycker du inte om det? Frågade han med ironi i rösten.
-Nej ditt äckel.
-Ska vi ha mer skoj? Sa han och smekte i min hårbotten och kysste mig. Ha, killar! Hon är ledig! Jag håller fast henne och så får alla varsin kyss! De andra killarna mumlade "Ja!" Jag började rysa och sen kände jag Liams händer runt mina.
-Nej! Skrek jag, men Liam hade redan fått ett grepp om mina handleder. Ett hårt grepp, och jag var inte tillräckligt stark för att ta mig ur. Jag fick ont i händerna och kände att jag fick blodstopp. Jag kände att jag ville skrika, men jag fick inte ut ett enda ord. De andra fem började kyssa mig, men det var inte små kyssar. Grova, blöta tungkyssar. Jag skrek emellanåt, när jag fick luft och fick fram något. När de var klara sparkade de ner mig, sparkar i huvudet, magen och i skrevet, och lämnade mig liggandes på golvet. Jag kände ringande i öronen, och blod som rann ut ur min näsa. Mina ögon var fästa på en punkt, även fast jag inte såg något, min blick var helt suddig. Det var helt tyst, och mina armar och händer var utspridda över golvet. Jag kände hur mitt medvetande blev svagare och svagare. Det sista jag kände var att tårarna rann ner för min kind, och tanken "Varför finns jag?".

Sen blev allt becksvart.

•••

Tack för att ni läste del 2! Hoppas att ni tyckte om den! Jag vet att jag inte är lika bra på att beskriva och förmedla känslor som Lova, men jag håller på att bli bättre! Fortsättning följer😘

//Theodor