Aural

Kapitel 3

Någonting petar på min mage. Jag vaknar men öppnar inte ögonen. Jag hör små ytliga andetag. Fler pet på min mage. Jag sträcker mig långsamt efter kniven i mitt hölster. Mina stelfrusna händer blir ännu kallare när dom griper om den kalla metallen.

3... 2... 1...

Jag öppnar ögonen och höjer kniven. Dom tre fåglarna flyger förskräckta iväg med klagande skrik. Jag andas ut och tittar ner på min lilla sovplats. Filten är stel och mer som en isplatta, efter nattens snö och kyla. Den är även täckt med vita fläckar som bara kan vara fågelbajs.

"Tack så mycket då. Det känns som en härlig start på dagen." muttrar jag och börjar resa mig upp. Jag sträcker på mig och skakar små iskristaller ur håret. Jag känner kylan ända in i märgen och huttrar till. Även om jag kommer svettas senare på dagen så måste jag hitta någonstans att sova utan att riskera att frysa ihjäl.

Frukosten kan vänta en stund, trots att min mage är i uppror. Jag måste fara vidare. Soldaterna har säkert redan börjat knappa in på mig medans jag sov.

Jag packar ner konserven i ryggsäcken men hänger filten över axeln så att den ska torka snabbare.

Jag har inte sprungit länge innan jag hittar en liten bäck som jag stannar vid. Solen har precis gått upp och smälter snön bland träden. Jag tar upp den tomma konserven och fyller den med kallt vatten för att sedan fukta min öken till hals. Jag fyller på den igen och förseglar konserven noga innan jag stoppar tillbaka den i ryggsäcken. Jag bestämmer mig för att följa bäcken och börjar vandra mot vattnet.

Efter en stund stannar jag igen och fyller en konserv med vildhallon från en buske bredvid bäcken.

Det kanske inte är en så dålig dag trots allt. tänker jag samtidigt som jag stoppar en handfull hallon i munnen.

Uppmuntrad av hallonen vandrar jag visslande vidare och lyssnar till djurlivets långsamma uppvaknande.

Klockan 1 på dagen är mitt muntra humör helt bortblåst. Drypande av svett släpar jag mig igenom skogen och måste uppbåda all min självkontroll för att inte klä av mig alla kläder och gå naken. Filten har torkat och en jordnötssmörgås är uppäten men jag känner mig ändå hungrig. När den svalkande eftermiddagen kommer ska jag springa igen så jag sätter mig på en sten för att vila. Jag lutar huvudet mot stammen av en stor ek bakom stenen och lyssnar på livet runt omkring mig. En lotusfågel sjunger och fångar min uppmärksamhet. Lotusfågeln är en av den nya världens skapelser. Lotusfågeln är en hyfsat liten fågel med fjädrar som övergår från mjukaste orange till lenaste rosa. Man skulle nästan kunna tro att det är en fjäril, men det är en fågel. Det som är unikt om lotusfågeln, är att den sjunger vackrare än någon annan fågel. Till och med vackrare än näktergalen. Nu sjunger den en nedstämd melodi. Vissa skulle säga att det var en klagande melodi, men jag vet bättre. Den här fågeln sjunger inte klagande, den här fågeln sjunger medkännande. Den tittar på mig med. Det som om den sjunger in i mig. Jag vet inte hur, men jag vet att den sjunger om mig. Jag förvånar mig själv med att öppna munnen och släppa ut min röst. Jag höjer förvånat på ögonbrynen åt mig själv. Jag sjunger inte. Jag har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra. Fast där misstar jag mig ju, för jag sjunger ju nu. Jag har ingen aning om hur melodin går, men samtidigt så vet jag. Jag slappnar av efter en stund, sluter ögonen och låter min och lotusfågelns sång flätas ihop till den vackraste melodi jag någonsin hört.

Efter en stund så tystnar fågeln och jag öppnar ögonen. Den sitter där på en gren och stirrar på mig med sina kolsvarta ögon. Sedan vänder den sig om på grenen med rumpan mot mig.