Aural

Kapitel 2

Det är kyligt och jag darrar där jag står. Sen översvämningen så är klimatet lite vilt. På natten så är det så kallt att det kan komma snö, och mitt på dagen så är det nästan 30° varmt. Klockan fyra på morgonen så kan det ligga frost på marken. Det gör det nu. Ett tunt lager frost som sakta smälter bort. Det snöade i natt och kylan hänger kvar i luften. Jag drar jackan tätare kring mig och testar min förmåga för nästan 100:e gången.

Jag hör ett spädbarn som gråter och en mor som försöker trösta. Jag hör en fest någonstans i närheten och någon som skriver på ett papper i huset bredvid mig.

Jag kollar dit och upptäcker en kvinna i fönstret som sitter och skriver något. Tårar rinner nerför hennes kinder och hon snyftar tyst. Men inte tillräckligt tyst för mig. Främst av allt hör jag snarkningar och snusningar från nästan varje hus. Alla sover. Det gjorde Dod också när jag ringde honom.

"Ilmarie, måste vi verkligen ses nu? Klockan är halv fyra på morgonen!" Han lät upprörd.

"Ja, Dod! Det är viktigt! Möt mig vid hamnen!" Jag la på luren och gick och klädde på mig.

Det hade gått en halvtimme nu, och jag kan se framför mig hur en trött Dod, lik en zombie, släpade sig från sin säng, klädde på sig, och lunkade ner mot hamnen. Tanken får mig att le.

"Ilmarie!"

Dod's röst avbryter mina fantasier. Jag vänder mig om och ser Dod komma gående, piggare än jag förväntat mig. Jag vinkar åt honom, och han börjar springa. Jag vet vad som förväntades av mig och sträcker ut armarna mot honom. Han sluter mig i sin famn och kysser mig på håret.

"Hej Il!" Han låter nästan lycklig över att se mig. Det här är första gången jag bokat en träff, det måste vara det som gör honom så glad.

"Hej Dod." säger jag och lutar mig bakåt för att se på honom. Hans hår är rufsigt och slarvigt igenom kammat med handen. Men hans ögon är pigga och glada.

"Vad ville du prata om?" frågar han leende.

"Dod du litar på mig, eller hur?" frågar jag och ser på honom. Han nickar. "Du vet att jag aldrig har gjort något ont, och aldrig kommer göra med flit. Så du måste lita på mig när jag säger det här."

"Jag litar alltid på dig." Nu är han allvarlig och ser på mig med misstänksamma ögon.

"Min far var Aural. Regeringen dödade honom för det, trots att han inte gjort något ont! Jag är också Aural, Dod. Men jag kidnappar inte barn! Den enda skillnaden mellan oss är att jag har bättre hörsel! Dod jag tror att vi har trott fel om Auralarna! Jag tror inte att dom någonsin varit onda!"

Dod ser på mig med överraskade ögon. Det ser ut som om någon gett honom en örfil.

"Är du.. en.. Aural?"

"Ja. Om du inte tror mig så kan jag bevisa det! Gå bakom det där huset och viska något. Sen så berättar jag vad du viskade!" säger jag och pekar på huset med en gråtande kvinnan. Han vänder sig om och springer bakom huset. Jag lyssnar uppmärksamt.

"Den gamla världen är sedan länge borta. Det sägs att människorna som levde då släppte ut så mycket avgaser, att de två polerna smälte. Det blev som två stora tsunamis som från varsitt håll svalde kontinenterna. Nästan alla dog, förutom två grupper, som överlevde på olika sätt. Den större gruppen hittade ett stort fartyg som dom bosatte sig i. Den mindre gruppen, väldigt liten, anpassade sig till att leva i vattnet." Hörde jag Dod viska. Det är ett utdrag från talet som ms.Loudon drar varje år. Dod kommer inte fram bakom huset. Han sitter där en stund, och jag hör ingenting som tyder på att han går därifrån eller blir överfallen. Tillslut kommer han tillbaka runt huset med ett nyfiket leende på läpparna.