Miss You

Miss You 3.

 Det var inte först på natten två dagar efter olyckan som mitt minne faktiskt kom tillbaka. Jag fick som en återblick i huvudet. Den hala vägen som vi körde på. Mammas skrik när en bil kom emot våran och hur sedan pappa fick tvärbromsa och vi gled ner i diket. Jag minns hur det blev svart och hur jag hörde min syster skrika hela tiden. Jag minns alla sjuksköterskor som sprang omkring där, jag minns hur folk pratade runt omkring mig. Det var som att allt kom tillbaka. 

Med ett ryck satte jag mig upp i sängen. Jag kollade på klockan. Den visade  3:48. Jag förstod egentligen inte vad klockan var efter som jag hade en hjärnblödning i huvudet som gjorde så att jag tappade en del av minnet. Men av en ren princip sak så kollar jag alltid klockan när jag ska upp ur sängen. 

Jag tog några små försiktiga steg från sängen till dörren. Mina ben skakade och var sådär obehagliga och konstiga som när jag får astmaanfall. Det kändes ovant att gå på benen igen. Jag fick lägga all min koncentration på att försöka hålla balansen. Rummet var litet och jag var snart framme vid dörren. Jag öppnade dörren lite och den gnisslade till. Jag tog två försiktiga steg ut i korridoren och såg då Johan titta fram bakom en dörr. Han kom fram till mig. 

-Hej, hur mår du? 

-Vart är min syster? skrek jag ut! Och vart är min mamma och pappa?! Lever dem? 

-De lever, din systers läge är väldigt kritiskt. Men din mamma och pappa kommer att klara sig. De ligger på en annan avdelning här på sjukhuset. Men nu måste du gå och lägga dig igen, det är mitt inatten och du får egentligen inte ens vara uppe och gå själv. Gå tillbaka nu, jag följer med in. 

Men jag vägrade, jag tänkte inte gå tillbaka in dit. Min systers läge var kritiskt? Vad skulle de betyda? Skulle hon inte klara sig? Jag stod som fastfrusen kvar i marken. 

-Jag tänker inte gå någonstans, sa jag. Jag ville träffa min syster och min mamma och pappa!

Dina föräldrar kommer du förmodligen att kunna få träffa imorgon, svarade Johan

- Men min syster då? Jag vill träffa min Syster!

-Din syster är förlamad från knäna och neråt och även hennes vänstra arm är förlamad. Hon har en allvarlig hjärnblödning och lider av flera frakturer i nacken. Doktorerna gör allt vad de kan. Men det ser mörkt ut. 

Även fast jag tretton år så tog Johan upp mig i sin famn och bar mig till min säng. Mina tårar hade börjat rinna men nu var det inge stopp på dem. Jag grät och grät och Johan satt vid min sida och klappade mig på ryggen och sa att det skulle ordna sig. Allt skulle bli bra. Jag ville inte höra på de han sa. Hur skulle någonting någonsin kunna bli bra om inte min syster skulle klara sig. 

Den natten grät jag mig till sömns.