Miss You

Miss you 10

Hej! Detta är då del 10 av denna berättelse, var väldigt länge sedan jag släppte förra delen och det kommer inte dröja så mycket till del 11. Hoppas ni gillar denna! 

Kramisar :))

-----------------------------------------------------------------------------------------

Tove POV

Jag stirrade i evigheter in i garderoben, det var kläder högt och lågt. Jag hade stått här i minst 15 minuter nu och snart var det bara en timme kvar till festen. Jag hade hört att Eddie skulle komma och det gjorde det hela ännu viktigare vad jag skulle ha på mig. Jag rotade runt och det slutade med att allt i garderoben låg huller om buller på marken. Jag rotade lite till men jag hittade ingenting som jag tyckte om eller som passade. Jag började smått få lite panik i kroppen. Just nu hade jag verkligen önskat att Tilde var här. Hon hade en sån känsla för stil och mode, hon brukade alltid hjälpa mig när jag hade svårt att bestämma vad jag skulle ha på mig. Just då öppnades dörren och mamma kom in.

Hallå, jag är hemma nu hjärtat.

Åh mamma snälla kan vi åka ner på stan jag har seriöst ingenting att ha på mig och festen börjar om nästan en timme.

Ja just de, du ska ju på den idag. De är klart vi kan men då måste vi nog åka nu om du ska hinna. Jag går ut och kör ut bilen så kan du väl komma snart.

De blir toppen mamma! Tack.

Känslan jag fick när jag hoppade in i bilen var hemsk. Det var som att alla bilder spelades om och om i huvudet. Pappas tvärsväng ner i diket, Tildes gälla skrik, hur allt blev svart. Det är som om någon satt den händelsen på repet. Det här var första gången sen olyckan som jag skulle åka bil, min kropp skakade när bilen satte igång.

Hur är det gumman? Jag förstår att det kan kännas lite jobbigt just nu men de blir bättre.

- Ja, svarade jag lågt.

Jag hittade en klänning som jag gillade. Klänningen var vit och slutade strax över knäna. Upptill på den var det broderade blommor. Jag fastnade verkligen för utseendet på klänningen och bestämde mig för att ta den.

Vi körde lugnt tillbaka hem igen och nu var det bråttom.

Jag sprang upp för trappen, in i mitt rum och kastade snabbt av mig kläderna jag hade på mig. Jag drog klänningen över huvudet och skrek på mamma att komma upp.

-Vad är det hjärtat, sa mamma flämtande när hon kommit upp.

-Kan du hjälpa mig med halsbandet mamma?

Klart jag kan, sa mamma och sträckte ut sin hand för att ta emot halsbandet.

Halsbandet var vackert, det var som en ängel gjord av några få pärlor. Jag hade köpt halsbandet på en smyckesaffär. Det var ett halsband gjord av några frivilliga volontärer för barncancernfonden. Alla pengar dem fick in gick direkt till forskningen för Barncancer. Jag tvekade inte ett sekund och köpte det direkt. Jag tyckte om att bära det, för det första så var det såklart fint och sedan tanken på att man gjort något bra kändes ju alltid liksom bra.

Mamma gick ut och jag började locka mitt hår lite smått med plattången. Det tog ett tag att locka håret och nu var det bara 20 minuter kvar. Jag tog en snabb titt i min helkroppsspegel som satt bredvid garderoben. Klänningen var så vacker, men enkel. Jag älskade den fullkomligt. Klänningen täckte precis ärret på låret och det kändes skönt, ändå. Det var jobbigt att behöva se det och att andra skulle behöva se det, och kanske fråga något om de. Nej det kändes bra att det doldes.

Jag gick ner. Jag möttes av en som vanligt exalterad mamma som stod med kameran. Hon log enormt mot mig och skulle såklart knäppa en massa bilder.

-Åh du är så underbart vacker Tove!! Min fina tjej, tänk att du börjar bli stå stor älskling.

Hon gav mig en enorm kram å en puss på kinden.

-Vill du att jag följer med dig dit, frågade hon.

-Men mamma nej!! Jag klarar mig!

-Okej då! Jag älskar dej så min Tove!