Miss You

Miss You 7.

 Kära dagbok

Idag är det första skoldagen sen olyckan. Första skoldagen på 4 veckor.  Jag kommer att le ett låtsas leende och när någon frågar hur jag mår så kommer jag ljuga: Jag mår bättre allt är bättre, tack. Och sedan låtsas le igen... 

-Kommer du ner och äter frukost, ropade mamma. 

-Jag kommer mamma! svarade jag. 

Det var mammas första jobbdag idag, pappas också. Fast han var redan på jobbet. 

Frukosten var uppdukad när jag kom ner. Mamma hade fixat mitt favorit té och två runda mackor som hon visste att jag älskade. 

-Jag vet att de är svårt gumman, de tycker vi också men vi får göra det bästa av det här. Gå till skolan och ha kul nu gumman. Du klarar det här, du är stark älskling. 

Jag stod länge framför garderoben. Vad skulle jag ha på mig? Jag funderade ett tag men bestämde mig sedan för ett par svarta, slitna, lite tajta jeans med ett litet, tunt, vitt linne med lite krus på. Till de tog jag en grå, stickad, lite längre kofta. Jag kände mig nöjd med min outfit som jag valt. Jag borstade tänderna och betraktade mig sedan en lång stund i spegeln. Jag var rätt så söt faktiskt. Jag hade tjockt, brunt, platt hår som slutade strax över rumpan. Jag hade stora bruna ögon med långa mörka fransar och jag fick som små smilegropar när jag log. Jag var medellång, rätt så smal, lite underviktig men hade ändå lite kvinnliga former.  Många brukade säga att jag hade ett drömutséende. På utsidan var jag som vilken tonåringstjej som helst, mitt uppe i livet med skolan och killar och allt. Men jag var inte som alla andra, för jag var helt jävla förstörd på insidan. 

Vi började 10:00 idag. Jag kom 15 minuter innan vi började. Alla i korridoren kollade på mig. Flera tjejer som jag knappt visste vilka de var kom fram och kramade om mig och frågade hur jag mådde.  De sa: Åh stackare, vi tycker synd om dig, vi vet hur de känns. Vi finns om du behöver snacka. Sedan gick de. Visste de verkligen hur jag kände? Visste de? Skulle inte tro det. 

-Tove!!!!!! skrek en röst, det var Alices röst. Gud vad jag har saknat dig. Hur mår du vännen? 

- De är bättre, sa jag. Jag kunde inte låta bli att le. Alltså Alice, det var nog den underbaraste vän man kunde tänka sig. Hon är så sjukt fantastisk hela hon. En riktig glädjespridare som alltid vill hitta på något nytt. Men hon var även så duktig på att lyssna och kunde verkligen bevara en hemlighet. Hon var den bästa vännen man kan tänka sig att ha. 

-Jag har saknat dig också Alice, sa jag glatt. 

Läraren öppnade dörren och nu var det dag för so lektion. Jag hade nästan saknat skolan, alla lärare och lektionerna. Helt sjukt egentligen. 

-Hej Tove, hur mår du efter olyckan och allt? Jag tycker du är så otroligt stark. Du är en riktig kämpe Tove, kom ihåg det. Det var Katrine våran so-lärare som pratade med mig. Hon gav mig en lång kram, jag kramade henne tillbaks. 

-De är bättre, tack. Svarade jag. 

Dagen gick helt okej. Det var skönt att vara tillbaka i skolan igen. försöka få tillbaka det liv jag hade innan olyckan. Men mitt liv kunde aldrig bli som innan olyckan. Vad jag än gjorde skulle jag alltid gå runt med ett hål i hjärtat. Kvällen slutade som alla andra kvällar de senaste veckorna, i tårar. 

-------------------------------------------------------------------------------

Hoppas att ni gillar det här kapitlet. Skulle bli jätte glad om ni kunde rösta på mina kapitel. Det är tack vara er läsare som jag fortsätter skriva. Kommentera gärna om ni tycker något, har någon fråga eller idé eller om jag har något stavfel! :)

Matilda ♡