Jag sjönk ner. Jag kände mig helt tom. Det fick inte vara sant, de kunde inte vara sant. Jag vägrade tro på det. Men innerst inne visste jag, det var sant. Det fanns inget jag kunde förändra på. Hon var död. Hon hade lämnat oss och skulle aldrig komma tillbaka.
De har gått en vecka nu. Jag kan inte gråta mer. Mina ögon är röda och mitt ansikte rödflammigt och fuktigt av alla tårar. Mitt huvud värker, det har de gjort de senaste dagarna. Min röst hörs knappt efter allt skrik. Varje kväll har jag gråtit mig till sömns. Varje natt har jag vaknat kallsvettig av mardrömmarna. Jag ser den blåa bilen komma mot våran, jag hör Tildes skrik. De är samma dröm varje natt. Jag vaknar skrikandes och mamma och pappa brukar komma in springande till mitt rum och trösta mig. Vi brukar då kramas allihopa och de slutar med att alla gråter.
Jag kan fortfarande inte acceptera att Tilde är borta. Mamma och pappa bara gråter och gråter, jag också. Pappa har skuldkänslor för att han körde ner i diket. Han tror att det är hans fel. Men det är det inte. Han kunde inte rå för att den blåa bilen körde alldeles för snabbt på fel fil på den hala vägen. Det var en hemsk olycka allt ihop. Och Tilde klarade sig inte, hon klarade sig inte. Hon var så ung. Hon hade inte ens hunnit fyllt 18 än. Hon hade hela livet framför sig. Det är inte rättvist. Varför just Tilde?
Dagarna gick. Jag gick fortfarande inte till skolan. Mamma och pappa hade inte börjat jobba än. Ingen orkade vi var så otroligt ledsna och tröttna. Så många nätter utan sömn, så många tårar som rullat nerför våra kinder. Mormor bodde hos ett tag nu. Hon ville inte vara ensam hemma och sörja.
2 veckor senare
Jag förde sakta den svarta klänningen över mitt huvud. Klänningen var hel svart och rätt så enkel men endå väldigt fin. Klänningen slutade lite innan knäna och under så bar jag ett par tunna svarta tights som slutade en bit nedanför knäna. Jag satte på mig ett par vita runda örhängen och ett halsband med en silverkedja med ett silverhjärta på. Jag gjorde en liten inbakad fläta i luggen och lät sedan mitt långa, platta bruna hår hänga fritt.
Prästen bara pratade och pratade. Han berättade om Tilde, vilken fantastisk tjej hon var. Det kändes konstigt. han kände ju inte henne ens. Jag trodde aldrig att mina tårar skulle sluta rinna. Alla i kyrkan grät, precis alla. Det var så sorgligt allihopa. När prästen slutat prata så fick alla gå fram och lägga en ros på den vita, stora kistan. Samtidigt som alla en efter en la sin ros på kistan så spelade de någon sorglig låt på orgeln. När det var min tur så la jag först fram en stor röd ros, sedan en bild på Tilde och mig sen vi var små och sist så la jag fram ett brev som jag skrivit.
Jag älskar dig Tilde, viskade jag ♡
----------------------------------------------------------------
Det här blev ett väldigt sorgligt kapitel ;(
Hoppas att ni gillade det i allafall!
Kramar Matilda ♡
YOU ARE READING
Miss You
Short StoryToves liv förändras plötsligt när hon och hennes familj är med om en bilolycka. Hennes liv förändras dramatiskt när hennes älskade syster plötsligt försvinner från henne . Vi får följa henne genom livet efter olyckan, livet genom sorgen och när hon...
