Plötsligt blev det tyst. Jag hörde ingenting förutom mina andetag som blev till rök i den kalla novembernatten. Det var nästan för tyst. Tyst som i en skräckfilm innan mördaren kommer och någon dör. Hade mannen försvunnit? Lyckades jag springa ifrån honom? Nej, jag hör stegen komma närmare. Han ropar på mig, säger till mig att komma fram. Jag rör mig inte ur fläcken. Mitt bruna, stelfrusna hår ramlar fram framför ögonen och jag känner en rysning längs min ryggrad. Halsbandet jag fick på min och Alexś ettårsdag som par känns stelt och orörligt mot mina nyckelben. Mina muskler har kramp och jag kan inte springa därifrån utan får helt enkelt hoppas att han inte ser mig. Jag kniper ihop ögonlocken, ser inte jag honom kanske inte han ser mig.
Men jag har fel. Jag känner en hand som tar tag i min tröja och som med ett ryck drar upp mig från marken. Min kropp hinner inte reagera utan jag landar med en duns i marken och drar upp knäna mot huvudet som en boll. Aj, mitt ben. Fan! Hur ska jag kunna springa bort från honom nu? Mina tankar avbryts när han plötsligt börjar skratta. Skrattet känns bekant, som om jag borde veta vems det är men min hjärna kan inte tänka ordentligt. Det är läskigt hur han kan stå där bakom mig och skratta sitt ondskefulla skratt som om inget vore fel medan jag sitter, halvt ligger på marken med en klump i min mage som livnär sig på min rädsla och den växer sig större och större för varje sekund som går.
- Lämna gärna en kommentar om vad du tycker om det nu blir någon som läser så blir jag glad -
YOU ARE READING
Förföljd
Teen FictionJag springer för mitt liv så fort jag kan. Är han borta? Jag hör inte längre fotsteg bakom mig men kanske är han ändå där, jag vet inte. Vem är det som förföljer mig? När jag väl får veta är det nästan värre än att jag redan skulle blivit mördad...
