Hans hår ser gyllene ut i ljuset av lampan och vore det inte för de svarta kläderna och mössan skulle man nästan tro att det vore en ängel framför mig. Den stolta figuren av en ung man känns så bekant. Nästan lika välkänt som skrattet är i mina öron. Hans rygg är fortfarande vänd mot mig och istället för att fortsätta titta på det lilla hår som sticker fram under hans mössa tittar jag ner och ser hans jeans. De ljusblå jeansen hänger lågt och jag kan se i mitt huvud, bara genom att kolla på baksidan av dem, att de är slitna och har hål på framsidan. Nu vet jag vem det är. Fast nej det kan det inte vara. Eller kan det?
Jag lägger handen mot väggen av huset. Tar ett djupt andetag och reser mig sakta upp. Mannen står fortfarande helt stilla framför mig och den enda rörelsen jag kan uppfatta är hans bröstkorg som går ut och in när han andas. Nu står jag upp. Jag tar ett steg fram och nu står jag så nära att om jag sträcker ut armen så kommer jag känna hans axel mot mina fingertoppar. Jag tar ett steg till framåt, lägger handen på hans axel, vrider om honom och kysser honom. Jag lägger mina armar runt hans nacke och han kysser mig tillbaka. I stunden av ett ögonblick kommer jag på vad han gjort. Han har jagat mig genom skogen och fått mig att tvivla på att jag kommer leva länge nog att få vara med om en till fredagskväll med familjen, mina vänner eller min Alex som jag nu står och kysser. Eller med tanke på hur djupt sårad han blev när jag sa att det inte skulle fungera mellan oss är det tveksamt att jag skulle få spendera fler kvällar med honom. Nu när jag känner hans läppar mot mina är alla anledningar till att det inte skulle fungera som bortblåsta.
YOU ARE READING
Förföljd
Teen FictionJag springer för mitt liv så fort jag kan. Är han borta? Jag hör inte längre fotsteg bakom mig men kanske är han ändå där, jag vet inte. Vem är det som förföljer mig? När jag väl får veta är det nästan värre än att jag redan skulle blivit mördad...
