När han bara stått där med handen på min axel börjar han skratta. Det är det skrattet han hade
tidigare och jag kan fortfarande inte sätta fingret på vart jag har hört det förut. Det gör mig så
irriterad att jag inte kan komma på vems skratt det är. Om jag bara kunde tänka klart kanske
jag skulle kunna tänka ut något att säga så att personen bakom mig slutar med vad den nu
håller på med. Men självklart kommer jag på lika lite som när du sitter vid ett prov i skolan
och det enda du kan tänka på är vad du ska äta när du kommer hem.
Skrattet känns verkligen bekant. Som om det är något du hör vardagligen, morgon och kväll.
Som om det är ett skratt du skrattat tillsammans med så många gånger och jag får en känsla
av glädje för att jag alltid brukar vara glad när jag hör det. Jag känner att handen börjar röra
sig på min axel. Mannen börjar röra sig. Greppet på min axel släpper och jag ser den
skrattande mannen resa sig framför mig. Han har en svart skinnjacka på sig och under hans
mössa ser jag lite blont, lockigt hår sticka fram. Skrattet ekar i mitt huvud, eller så skrattar
han fortfarande. Jag vet inte. Jag känner ett stort tomrum i min kropp. Ett enda tomt rum
förutom det som känns som en stor sten i min mage som tynger ner mig och håller mig kvar
på marken.
YOU ARE READING
Förföljd
Teen FictionJag springer för mitt liv så fort jag kan. Är han borta? Jag hör inte längre fotsteg bakom mig men kanske är han ändå där, jag vet inte. Vem är det som förföljer mig? När jag väl får veta är det nästan värre än att jag redan skulle blivit mördad...
