Varför sa jag till Alex att det inte skulle fungera mellan oss? Jag har aldrig saknat honom så mycket som nu. Min kära Alex som jag varit tillsammans med i tre år nu fram tills igår då jag var dum nog att tro att jag inte behövde honom i mitt liv. Men det gör jag, jag önskar han var här nu så jag kunde slänga mig i hans armar och gråta. Jag är alltid trygg när jag är med honom och trygg är något jag långt ifrån är nu. Jag drar handen över nyckelbenet och förväntar mig att mina fingrar ska känna det kalla silversmycket men jag känner ingenting. Jag inser att jag inte känt det slå mot min hals medans jag sprungit så panikslagen som jag är inser jag att jag tappat halsbandet.
Jag har ingen aning om vad mannen tänker göra med mig men det är helt upp till honom. Kanske tänker han döda mig, kanske inte. Jag har inget att försvara mig med och då min kropp inte lyder hjärnan som säger åt mig att slå till honom och att springa därifrån lämnar det mig bara till att vänta och se. Jag väntar och väntar. Med klumpen i magen känns varje sekund som en evighet. Överlever jag det här tänker jag aldrig klaga igen.
YOU ARE READING
Förföljd
Teen FictionJag springer för mitt liv så fort jag kan. Är han borta? Jag hör inte längre fotsteg bakom mig men kanske är han ändå där, jag vet inte. Vem är det som förföljer mig? När jag väl får veta är det nästan värre än att jag redan skulle blivit mördad...
