En bit framför mig börjar träden stå allt glesare och längre fram är det ett svagt sken. Det står ett hus på en plätt där skogen slutar och jag springer runt hörnet av det. Ur fönstret kommer ett svagt sken av en lavalampa. Det är det första huset jag sett sedan jag började springa och mina ögon börjar tåras av ljuset. Mina ben slutar föra mig framåt och jag sätter mig med ryggen mot husknuten och drar in luft som jag inte andats på flera timmar. Jag vrider huvudet och är beredd på att se någon komma ut från skogen och höra de torra löven knastra där fötterna går men det gör jag inte. Jag hör inget och det jag ser är skogens konturer och en gräsplätt framför mig som reflekterar ljuset av lampan i det runda fönstret ovanför mig.
När det som inte får hända händer griper skräcken tag om mig och jag blir som förstenad. Jag känner en kall handske mot min axel och hör ljudet av andetag. Den här gången inte mina egna. Borde jag skrika? Det kanske finns någon i huset som kan hjälpa mig, som kan ta mig hem så jag kan krypa ner i min säng där ingen kan skada mig.
YOU ARE READING
Förföljd
Teen FictionJag springer för mitt liv så fort jag kan. Är han borta? Jag hör inte längre fotsteg bakom mig men kanske är han ändå där, jag vet inte. Vem är det som förföljer mig? När jag väl får veta är det nästan värre än att jag redan skulle blivit mördad...
