Broken

1.

Det mörka rummet kändes större och mer ensamt helt plötsligt. Att jag så många gånger stått här tidigare, i samma position och med samma uppdrag. Den enda skillnaden var att nu stod jag här ensam. Framför mig hade jag laptopen, uppfälld, och redo. Allt jag väntade på nu var det där eländiga samtalet. Samtalet som jag fruktade mest av allt. Mitt tänkande bröts när det tillslut ringde. Jag klickade på den gröna knappen och väntade tills den välkända masken visades.

-Saphire.

-Doc.

-Det var ju nästan längesedan nu, sa han och jag kunde höra på rösten att han flinade.

-Sant. Tänkte att det kunde fortsätta gå ett bra tag innan jag behövde höra din röst igen. Nu var det min tur att flina.

-Det var inte riktigt min tanke där sockertoppen.

Jag slutade flina och jag hörde tydligt på hans röst att han hade slutat.

-Vad är det du vill mig?

-Ge dig det sista uppdraget. Det som ingen utav dina kompisar har klarat av att göra. Därav, att de fick en order från mig att hämta tillbaka dig. Du är värdefull inom organisationen, och det vet du.

Jag stod och stirrade blint på skärmen. Var helt mållös och visste inte vad jag skulle säga. Det gick ett tag innan någon utav oss sa något.

-Så, gör du det?

-Du menar alltså att jag ska riskera mitt vanliga liv som jag har byggt upp bara för att sköta ett jobb åt dig?

Han såg ut att fundera ett litet tag.

-Exakt så vill jag ha det. Plus att du vet lika väl som mig att du skulle aldrig kunna bygga upp ett riktigt liv efter allt som du vart med om.

Jag tänkte tillbaka till första personen som jag var med och dödade.

*Flashback*

Det var kallt ute och jag kände hur den kyliga november vinden blåste i min nacke. Jag satt uppe på taket och stirrade genom siktet jag hade fått utav min farbror som tidig 14 års present. Jag hade geväret uppställt på ett litet stativ. Litet nog att jag skulle kunna ligga på marken och fortfarande ha det i en någorlunda bra höjd för att kunna kolla ner på gatan. Jag hörde hur det började knastra lite i öronsnäckan jag fått utav min uppdragsledare timman innan.

-Jag ser honom komma gåendes från sydöstra gatan. Var beredda.

''Det är nu det händer alltså'', tänkte jag för mig själv. Det jag fruktade mest skulle alltså ske inom bara någon minut. Att lilla jag, Saphire Wilson, 13 år, skulle döda en människa. Eller, eventuellt döda en person.

Efter detta gick allt otroligt fort. Jag hörde hur två skott avlossades och livvakterna var borta. Det var min chans nu. Jag skyndade mig att ställa in siktet tillräckligt, laddade och avlossade sedan skottet.

*Slut på flashback*

-Du tänkte tillbaka på när vi dödade din morbror, inte sant?

Jag nickade svagt.

-Men det har ju blivit lättare att döda folk efter det. Ellerhur?

Jag ville skaka på huvudet, men lät bli. Istället så nickade jag tydligt.

-Så, vad säger du Saphire?

-Jag gör det.