Broken

2.

-Underbart. Du vet vad du ska göra.

-Doc? Vem är måltavlan?

Han tvekade lite på svaret.

-Doc?

-Måltavlan är ingen mindre än Simon....

-Min Simon? Jag flämtade.

-Tyvärr, men han vet för mycket om vår organisation. Gör slut på honom, och du kommer få din belöning.

Efter det sagt lade han på samtalet och jag satte mig försiktigt ner på marken. Jag kände hur tårarna började trycka mot ögonlocken och jag kämpande för att hålla inne de.

-Jag kan inte, jag kan inte, kan inte, kan inte....

Jag satt och mumlade de få orden om och om igen tyst för mig själv. I flera timmar, hyperventilerade och grät.

När jag hade suttit å tillräckligt länge att mina tårar skulle ta slut, ställde jag mig upp och gick mot dörren. Jag möttes av ljus, människor och hög musik. Jag smet upp på mitt rum snabbt, torkade bort alla spår efter gråten, tog på mig en åtsittande, svart klänning som slutade strax under rumpan. Lockade mitt hår snabbt och lade en enkel sminkning med den snyggaste eyelinern jag gjort i hela mitt liv, och gick sedan ner.

''Nu ska jag allt hitta mig ett bra ligg för att glömma allt'' tänkte jag. Jag gick till köket där jag visste att drickan skulle finnas. Jag tog en mugg med okänt innehåll och halsade den. Jag kände hur det brände till lite smått i halsen, men brydde mig inte så mycket om det. Jag tog en ny mugg och gick ut till vardagsrummet, aka. dansgolvet. Så fort som jag kom ut på dansgolvet möttes jag utav en otroligt attraktiv kille. Käkben, mörk brunt, fluffigt hår, lång, såg ganska vältränad ut och helt ärligt, en bra klädsmak. Svarta jeans, en vit, enkel T-shirt med en svart bomberjacka över.

''Mi likey'' tänkte jag.

Vi stod och dansade ett tag innan han började röra sig närmare mig. Jag hade fått i mig såpass mycket alkohol att jag fortfarande var någorlunda nykter, men tänkte inte helt klart kanske.

Jag visade med mitt pekfinger att vi skulle gå till soffan, så jag tog hans hand och drog med honom till den nästintill tomma soffan. De enda som satt i soffan var ett yngre par som satt och hånglade med varandra. Eller hånglande var kanske fel ord, mer att de satt med varandras tunga nerkörd långt ner i halsen. Det såg riktigt otrevligt ut, om jag ska vara helt ärligt.

-Kom på att vi inte ens snackat något, sa han.

-Mycket sant, sa jag skrattandes.

-Anthony, sa han och sträckte fram handen mot mig. Jag tog tag i den, skakade den.

-Saphire.

Herregud, vilket snyggt namn han hade eller? Snyggare namn, och snyggare kille för den delen, får man leta efter.

-Trevligt att faktiskt träffa en snygg tjej som inte bara har gått fram och börja kyssa mig.

-Detsamma! Verkligen asså.

-Men hur gammal är du då?

-17. Fyller snart 18. Själv?

-19. Så jag antar att en fin tjej som du går på något bra program.

-Vilket program tänkte du dig? sa jag och gav honom ett flörtigt leende.

-Kanske entreprenör eller naturvetenskap.

-Okej, intressanta gissningar.

-Men hade jag rätt på något? sa han med ett lätt skratt.

-Faktiskt inte. Går fordonsprogrammet på halvtid.

-Kunde aldrig gissat det faktiskt! Men varför just halvtid?

Vi satt och snackade länge, om familj, intressen och skolan.

-Men jag har växt upp utan en pappa, sa jag tyst.

-Oj, förlåt. Jag visste verkligen inte.

-Det är lugnt! Inte många alls som vet detta.

Jag satt och kollade ner i mitt knä ett tag, innan jag kände två fingrar under min haka.

-Vacker är du iallafall.

Han lutade sig fram för att kyssa mig, men blev avbruten av en smäll. In i vardagsrummet kom en man med vapen.

-Pappa?