Andra sidan floden

Flickan i skogen

Handen på min axel är iskall mot min sol värmda hy. Hannah verkar inte märka något, utan drar av sig kläderna, hon har bikini under precis som jag, och hoppar i vattnet. Jag skriker till och vänder mig om. Bakom mig står en flicka. Men hon ser inte ut som en vanlig flicka. Hon ser lite genomskinlig ut, och hennes hår lyser av solskenet. Hennes ögon är ljusblå och lysande lika starkt som håret. Flickans ansiktsuttryck ser skräckslaget ut. 

På något sett ser hon välbekant ut. "Kom igen Belle! Du tar en evighet på dig, hoppa i!" jag hör att Hannah skrattar, men jag kan inte förmå mig att släppa flickan med blicken för att kolla på henne. "Vad tittar du på?" frågar Hannah och slutar skratta. Jag hör att det stänker vatten på stenarna när hon drar sig upp ur vattnet och kommer mot mig. "Izabelle." viskar flickan. Jag rycker till. Hur kan hon veta mitt namn? "Izabelle!" utbrister Hannah och lägger sin blöta hand på min axel. Jag rycker till igen. Hannah vänder mig om. "Vad är det med dig?" undrar hon och stirrar på mig som om jag var helt galen. "Tjejen..hon som var här." stammar jag fram. "Vad snackar du om?" undrar Hannah. "Hon står ju.." jag vänder mig om för att peka på den genomskinliga flickan. Men det är ingen som står där. Jag sväljer. "Hon var här, jag lovar!" viskar jag. "Säkert." suckar Hannah. "Kom nu innan det blir natt" ropar Hannah och springer bort till floden igen. En lång stund står jag bara och stirrar på platsen där flickan stod. Nu syns inte något längre. 

Flera timmar senare sitter jag och Hannah vid flodkanten och tittar på det vattnet som har börjat skifta i grönt i skymningsljuset. Det börjar långsamt bli kyligare, och vi bestämmer oss för att byta om till kläder igen. Trots att vi sätter på oss linne, shorts och kofta så är det kallt. "huhu." huttrar Hannah. "Vi går hem!" jag protesterar inte, och vi börjar gå. Det plingar till i Hannahs mobil. Hon tar upp den och kollar. "Ojdå, mamma har börjat med maten, jag måste skynda mig!" hon stoppar ner mobilen i fickan igen. Så känner hon runt halsen, en vana hon har eftersom hon alltid brukar ha ett speciellt halsband på sig. Då stelnar hon till. "Mitt halsband!" skriker Hannah. "Jag måste ha tappat det i floden när vi badade!" utbrister hon och börjar nästan gråta. "Och jag hinner inte gå tillbaka och leta, mamma kommer döda mig om jag kommer sent till middagen igen!" jag kan nästan se tårarna blänka i Hannahs ögon. Det där halsbandet betyder väldigt mycket för henne. Det är hennes farmors sista present till henne innan hon dog. "Jag kan gå tillbaka och leta." erbjuder jag mig. "Vi äter mycket senare och mamma kommer inte bry sig om jag är sen." Hannah tittar upp på mig. "Skulle du göra det för mig?" frågar hon, fortfarande med tårar i ögonen. "Ja, det blir inte så svårt." ljuger jag. Floden rör sig inte jätte fort, men den rör sig och om Hannah tappade den när vi började bada är det en stor risk att halsbandet är borta.  "Tack!" Hannah kramar om mig och börjar sen springa. Jag suckar uppgivet och vänder mig om.

Jag kommer snabbt tillbaka till stranden och börjar leta. Jag letar först bland stenarna, men när jag inte hittar något halsband där går jag vidare till floden. Trots att jag går så långt åt båda håll jag kan utan att komma allt för långt bort från stranden hittar jag det inte. Jag föreställer mig hur Hannah kommer reagera om det verkligen är borta. Tanken får mig att fortsätta leta. Floden är ganska bred, så jag testar att gå över till andra sidan. Ingen går någonsin till den sidan eftersom det är djupare där och det inte finns något på andra sidan. Jag dyker ner under vattnet och tvingar upp ögonen. Då får jag syn på en skimrande ädelsten bland de flata stenarna. Halsbandet. Jag simmar upp till ytan för att hämta luft, och sen dyker jag ner igen. Jag får tag om halsbandet med spetsen av mina naglar, och lyfter försiktigt upp det. Halsbandet hade suttit fastkilat med två stenar, och därför måste det ha stannat kvar istället för att åka med den svaga strömmen.

När jag kommer upp till ytan igen tar jag stöd mot kanten och häver mig upp. Det finns inga stenar där, utan mer klippor och gräs. Det är tomt på folk överallt, och det känns nästan lite kusligt.  Men så fort jag har hunnit sätta mig ner, känner jag två händer mot min rygg, och i nästa sekund puttar någon ner mig i vattnet igen.