Andra sidan floden

Den brinnande byn

Benjamin ler fortfarande mot mig när han leder mig fram till soffan. Han sätter sig bredvid mig. 

"Så, har Iza berättat nåt om varför du är här i byn?" jag skakar på huvudet. Jag visste inte att det fanns en anledning. 

"Nej." jag biter mig i läppen. Det enda kloka skulle vara att inte lita på någon. Jag känner inte Iza, inte Janina, inte Benjamin. Hur vet jag att dom inte tänker döda mig eller nåt sånt? Men jag känner mig så trygg runtomkring både Iza och Benjamin. 

"Då ska jag berätta." ler Benjamin. Och Benjamin är så snygg. "En gång för länge sen så stod den här byn här, fast då kunde man se den från andra sidan floden. Din by och vår by levde i harmoni, och varje dag möttes alla barn vid floden och badade tillsammans, iallafall på sommarn. På vintern åkte dom skridskor. Men en dag åkte ett barn på en svag  fläck på isen, och ramlade i. Den enda föräldern där, dom turades om att vakta barnen, var från vår by. Han försökte få upp pojken, men han flöt in under isen och man fick inte upp honom. Den unge pojken, han var runt fem år, dog. Er by blev så arg på vår by, trots att vakten gjort allt för att få upp pojken, att dom inte lät sina barn leka med våra barn längre. Det blev ett tyst krig mellan byarna, och ingen tilläts prata med någon från den motsatta byn. En dag förälskades två ungdomar från varje by, och det blev nästan ett Romeo och Julia slut. Men kvinnan blev gravid, och dom kunde inte döda en gravid. Så, kvinnan födde barnet, eller barnen. Det var nämligen tvillingar. Mannen och kvinnan ville uppfostra barnen tillsammans, men det kunde dom inte tillåta. Så kvinnan fick ena flickan, och mannen den andra. Så växte flickorna upp i olika byar, och även om dom visste om den andres existens, kunde dom inte träffas.                                               Så en natt, började vår by brinna. Ingen vet vad som startade det, men byn brann ner till grunden. Men, tvillingen från er by hörde om branden och sprang för att rädda sin tvilling. När hon väl kom fram var det försent. Men, tvillingen som dog hade lämnat kvar ett smycke, och när den andre tvillingen såg detta, lämnade även hon kvar sitt smycke där. Smyckena bevarade tvillingarnas kraft, och halsbanden skulle någon dag förena tvillingarna och deras byar igen." 

Benjamin avslutar och jag stirrar på honom. Allt låter så tragiskt och dramatiskt, inte alls som något som skulle kunna hända i en nutidsvärld. Fast det hände väl för typ hundra år sen eller nåt sånt. 

"Vad har allt det här med mig att göra?" frågar jag oförstående. Iza ler mot mig.

"Du är tvillingen som överlevde! Jag är tvillingen som dog." säger Iza med munter röst. Jag stirrar skräckslaget på henne. Hon skrattar till. "Ta det lugnt! Vi är egentligen bara kraften av tvillingarna, och vi har kommit tillbaka för att föra tillsammans byarna igen." 

"Men hur kan den här byn finnas om den brann ner?" undrar jag.

"Jo, du vet ju att vi gick en lång väg för att komma hit?" frågar Iza, men väntar inte på svar. "Det är för att vi befinner oss i ett annat tidsuniversum där pojken aldrig drunknade. Det låter ju bra, men saken är bara det, att eran by inte finns. Och vi kan inte korsa floden." 

"Hur vet ni då att byn inte finns?" frågar jag.

"Vi kunde alltid se den med kikare, eller våran mormors mor kunde rättare sagt se den med kikare. Allt är väldigt komplicerat, men iallafall, nu måste du få veta varför du är här." säger Benjamin. "Din kompis medaljong, den hon tappade bort i floden?" säger Benjamin. Jag nickar lite. "Den var den döende tvillingens, och jag vet inte hur hennes mormor fick tag på den. Men, nu när vi har den behöver vi bara den andra medaljongen som tillhörde den överlevande tvillingen." 

"Vad händer då?" frågar jag.

"Då förenas våra byar." ler Benjamin och drar handen genom håret. Mitt hjärta slår ett dubbelslag. 

"Jag förstår fortfarande inte vad jag har med det här att göra?" jag stirrar på Benjamin, och och kollar sen på Iza. Så öppnar hon munnen :"Det är du som måste hitta medaljongen."