Andra sidan floden

Kan du se mig nu?

Jag försöker andas, men istället för luft så drar jag in vatten. Jag försöker nå botten eller ytan, men strömmen har blivit starkare, och jag tumlar omkring i vattnet. Det är djupare här än vad jag är van vid, och det förvirrar min hjärna. Jag slår upp ögonen, och inser att jag sjunker. Mina ben sträcks ut och jag försöker ta sats mot botten för att komma upp. Det funkar inte. Så slutar jag försöka. Det går inte. Jag kommer dö. Men så känner jag fingrar kring min handled. Någon drar i mig. Har Hannah kommit tillbaka? Men vattnet är så djupt att jag bara kan vara på den andra sidan floden. Så lyckas personen dra upp mig och jag flämtar efter luft. Sen hostar jag upp en massa vatten.

"Är du okej? Förlåt, jag menade inte att du skulle drunkna, jag ville bara få bort dig!" viskar en röst ångerfullt. Jag slår upp ögonen. En flicka hänger över mig. Jag inser snabbt vem det är. Flickan från tidigare idag.

"Det är du!" utbrister jag. Flickan stirrar på mig.

"Såg du mig?" undrar hon förfärat.

"Såklart!" varför skulle jag inte sett henne? Eller, hon var ju typ halvt genomskinlig, men ändå.

"Blir jag svagare, eller du starkare?" mumlar hon. Jag bara stirrar på henne. "Kan du se mig nu?" frågar hon plötsligt. Jag betraktar henne. Jag kan se henne tydligt, tydligare än förut. Hennes hår har en vacker, nästan silver skimrande nyans. Ögonen är väldigt ljusblå, samma färg förgätmigej.

"Ja." viskar jag. Hennes drag ser så välbekanta ut. "Vem är du?" fortsätter jag. Då reser hon sig upp.

"Kom." säger hon och börjar gå. Jag hoppar upp på fötter och ska just följa efter henne när jag kommer ihåg halsbandet. Då vänder jag mig om igen och kollar ner i vattnet. Märkligt. Nu är vattnet lugnt. Jag kan tydligt se min egen spegelbild i det klara vattnet. Då inser jag vem flickan påminner så mycket om. Hon påminner om mig.

"Vänta!" ropar jag. "Hallå, jag hinner inte med?" vi har gått i säkert en kvart, och trots att flickan verkar rädd och orolig, rör hon sig som en gepard. Smidigt, självsäkert och snabbt.
"Håll takten bara!" ropar hon tillbaka.

"Vad heter du?" frågar jag och hinner ikapp. Hon stannar och lägger huvudet på sned.

"Jag tror du vet det." så fortsätter hon gå. Det stämmer det hon sa. Jag vet vad hon heter.

"Iza, vart ska vi?" undrar jag. Hon heter Iza, jag bara vet det.

"Vi är snart framme." svarar hon. Jag nöjer mig med det svaret, trots att det inte alls besvarar min fråga. Vi fortsätter gå och jag lyssnar på ljudet av brisen i trädet och knastret under våra fötter. Just då stannar Iza. 

"Vi är framme." säger hon och slår ut med armarna. Vi är på samma ställe som där vi började. 

"Eh, Iza?" frågar jag. 

"Ja?" svarar Iza.

"Eh, du vet att vi är på samma ställe som vi börja på va?" säger jag och tittar lite oroligt på henne.

"Jag vet! Eller, vi är inte på samma ställe, kolla dig omkring!" jag tittar lite noggrannare, och inser att det inte ser exakt likadant ut. Ett högt torn står på den klippiga stranden, och när jag vänder mig om ser jag en massa små vita stugor med halmtak. 

"Så...så vackert!" mitt huvud snurrar och jag känner mig lite yr. Hur kunde ett torn och små hus bara dyka upp från ingenstans? 

"Kom, vi går och möter den äldsta, så förklarar han allt!" utbrister Iza och börjar springa. Hon verkar gladare så fort vi kom till den här nyare stranden. Det känns förvirrande, men också ganska så fantastiskt.