Andra sidan floden

Ally och Sally

"Okej, innan du går hem igen ska du få träffa några stycken." Benjamin ler mot mig. Jag ler tillbaka. Efter att jag accepterat att jag bara skulle få en vecka på mig att rädda Benjamin, Iza och hela deras by, hade vi fikat lite. Eller lite och lite. Vi hade delat på en gigantisk chokladtårta, druckit cola och ätit kakor. Allt hade smakat underbart. 

"Okej, Belle, här är Ally Bakers hus." Iza gör en elegant gest med handen mot ett gulligt vit hus med halmtak. Dörren är mörkbrun och i fönsterna står det vita krukor med gröna, frodiga växter. 

"Heter hon Baker i efternamn?" undrar jag och rynkar pannan. Benjamin skrattar.

"Ja, och det är lite roligt. Hon älskar att baka, men hon är väldigt dålig på det." Iza skrattar med Benjamin, och jag stämmer in. 

"Oh jag glömde! Allys syster bor också här, Sally Baker. Hon är en utmärkt bagare, men hon gillar inte att baka. Lite tråkigt, för när hon bakar vill alla ha." jag fnissar lite. Så går vi upp för grusgången kantad med lika frodiga buskar som växterna i fönstret. Jag ser märkliga blommor i klara färger som på något sätt matchar, trots att färgerna är så olika. Gruset knastrar behagligt under våra föttter, och solen skiner. En perfekt dag med perfekta människor. Vi kommer fram till dörren och Iza höjer handen och knackar. 

"Jag kommer!" ropar en behaglig röst innifrån och dämpade steg hörs. I nästa sekund slås dörren upp. 

"Benjamin! Iza!" jag hajar till. Tjejen framför mig är i min ålder. Jag vet inte varför, men jag hade trott att hon skulle vara antingen typ trettio eller typ åttio. Jag vet inte varför. Men den här tjejen måste vara max fjorton år, och hennes hår är gyllenbrunt. Huden är kolafärgad, ögonen blå och läpparna fylliga. En massa fräknar täcker hennes kinder och näsa, och ögonbrynen är mjuka bågar över dom lätt rosa-sminkade ögonlocken. 

"Vem är det här?" frågar hon med vänligt tonfall. 

"Hej Ally! Det här är Belle." förståelsen lyser upp Allys ansikte.

"Åh! Jag hörde om dig så fort du kom hit! Ryktet sprider sig fort." lägger hon till och skrattar. "Sally! Sally!" ropar Ally, och det hörs steg från längre in i huset. En till tjej som ser väldigt mycket ut som Ally, dyker upp. Dom är så lika att dom måste vara enängstvillingar. 

"Belle är här! Ta fram kakorna!" hennes röst är så lycklig att jag börjar skratta. Sally ler mot mig.

"Har Sally bakat?" frågar Iza och Benjamin förväntansfullt. Sally och Ally skrattar.

"Japp, när jag fick reda på att vår "räddare" skulle komma hoppades jag att hon skulle komma hit, så jag bakade." Sally ler. Ally ler bredare.

"Jag baka också, men det vill ni nog inte smaka." skrattar Ally. Så bjuder tvillingarna in oss i huset, och visar mig runt. Ett mysigt vardagsrum, ett badrum, ett sovrum med två sängar och ett kök. 

"Var är era föräldrar?" frågar jag. Tvillingarna utbyter en nedstämd blick.

"Det är lite..märkligt. Den här byn verkar bara bestå av dom som dog i branden. Vi gissar att våra föräldrar överlevde, men dom dog nog efter branden." båda ser väldigt ledsna ut.

"Oj. Jag är ledsen, den var inte meningen..." Ally viftar bort min ursäkt.

"Äh, strunt i det! Nu fikar vi!" 

Trots att jag fikade med Benjmin och Iza tidigare, så fikar jag minst lika mycket nu. Sally hade bakat: choklad kakor, jordgubbstårta, marängbakelser och kokostoppar. Ally hade gjort varmchoklad av grädde, mjölkchoklad och marshmellows. Den, och bakelserna var gudomliga.

"Det här är..." jag tog en tugga av jordgubbstårtan och drack lite varmchoklad. "Är underbart!" avslutade jag. Tvillingarna skrattade. Jag stämmer in. 

"Om du klarar uppdraget får du mer!" skämtar Ally. Jag slutar skratta tvärt. Jag hade glömt bort att jag hade en vecka på mig att hitta ett smycke jag inte vet var det finns, som kan befinna sig var som helst i vår lilla by, under tiden som vi fickade. Jag reser mig upp.

"Jag måste gå. Om jag bara har en vecka har jag inte råd att slösa bort tiden." Ally tittar ångerfullt på mig, och Sally kastar en irriterad blick på sin syster. 

"Nej! Snälla gå inte! Förlåt, jag menade inte..." Ally får tårar i ögonen.

"Nej nej!" skyndar jag mig att säga. "Jag vet att du inte menade att jag skulle gå, men jag vill. Jag måste. Och jag vill ju smaka mer av era bakverk och varma choklad!" försöker jag skämta. Ally reser sig upp och kramar mig. 

"Var försiktig!" viskar hon i mitt öra.

"Jag ska bara hämta ett smycke, ta det lugnt!" skrattar jag. Ally tar ett steg bort från mig.

"Har dom inte berättat?" frågar Ally oroligt. 

"Vad menar du?" undrar jag och slänger en blick på Benjamin och Iza, som båda sitter och kollar nervöst på mig.

"Jo..." börjar Ally.

"Ally, nej!" ropar Sally, Benjamin och Iza i en mun. Jag tittar förvånat på dom. "Hon ska inte veta. Det kommer bara skrämma henne!" Benjamins röst är lågmäld, varnande. 

"Hon har rätt att få veta!" nästan skriker Ally. Innan dom andra hinnar hindra henne drar hon mig mot sig och viskar: "Någon annan är ute efter medaljongen." väser hon. "Det är en kvinna kallad svarta ängeln. Hennes riktiga namn är Black Moon. Hon vill ha smycket, för det sägs att smycket kan användas för att få krafter, som att kunna utöva magi, leva för evigt och andas under vattnet. Smycket här kan hon inte få tag på, hon vet inte hur man kommer hit, men hon är ute efter det andra halsbandet. Du måste skynda dig, hon är påväg!" jag drar efter andan. Svarta ängeln, eller Black Moon lät inte som någon man ville stöta in i. 

"Men jag har alltså två hot? Tiden och svarta ängeln?" undrar jag och stönar inombords. Räcker inte ett hot?

"Va? Vad menar du med tiden?" undrar Ally och låter förbryllad.

"Ja, Benjamin och Iza sa att er värld var påväg att försvinna och att jag bara hade en vecka på mig?" Ally kastar en förebrående blick på mina vänner. Så suckar hon.

"Dom ljög för dig Belle. Vår värld försvinner ingenstans." jag stirrar på Benjamin och Iza. "

"Ljög ni för mig?" skriker jag. Iza stirrar ner i bordet. Benjamin tittar vädjande på mig.

"Belle, vi ville inte skrämma dig, men vi behövde att du skulle skynda dig....Vänta, Belle!" jag vänder mig om och rusar mot dörren. Mina nyfunna vänner som redan kändes som bättre vänner än Hannah ljög för mig. Hur kunde dom?! Jag kommer ut och sätter mig på veranda trappan. Trots att det är lika varmt som tidigare känns luften kall nu. Jag inser först när mina kinder är varmare än resten av ansiktet att jag gråter. Jag trodde inte att dom skulle vara falska vänner. Inte som en del tjejerna i klassen som ljög så mycket att deras näsa borde vara flera kilometer lång. 

"Belle." jag hör en röst bakom mig. Benjamin.