Drakägget

Kapitel 4

Det var 1 vecka sedan Alfred lärde sig att flyga. Jag har byggt och designat en sadel med tyglar som passar honom. Den tog fem dagar att göra. Och igår var våran första testdag med den. Den funkade väldigt bra om jag får säga det själv. Men jag står just nu och justerar den för förbättring. Alfred sover i skjulet omgiven av hö. Där kan han äta innan han sover och på morgonen kommer han till den lilla hydda som jag sover i. Där får han skinka och vatten av mig.

Alfred kom fram till mig och jag vände mig om. Samma snurrande väg dök upp när jag försvann djupt in i Alfreds vackra ögon.
-Elysia..... Grannlandet kommer attackera, sa Alfred allvarligt.
-Va?! Som krig? undrade jag oroligt.
-Ja, svarade Alfred kort.
-När? utbrast jag oroligt.
-Om en vecka, svarade Alfred.
Skulle grannlandet Cuantro attackera Eterna. Och isåfall varför.

-Hur kan du veta det Alfred? undrade jag fundersamt.
-Jag är en telepat, jag kan se in i framtiden, svarade Alfred glatt.
-Och det kan du också, sa Alfred snabbt.
-Är jag en telepat? frågade jag förhoppningsfull.
-Ja, annars skulle du inte kunna prata med mig och jag har min plasma eld, sa Alfred glatt.

Veckan flög snabbt förbi och Alfred hade rätt. Grannlandet Cuantro attackerade Västra Eterna. De rörde sig mot söder så min lilla by förberedde sig för krig. Smedjan smidde som aldrig förr. Till alla soldaterna utan vapen. Spjuten skulle vara vassa och svärden vassare. Pilspetsarna slipades på varenda pil som hittades och dolkarna testades på potatissäckar.

När allt var i bra skick så kallades de främsta bågskyttarna att försvara Eternas södra by på murarna som var byggda av sten. Men det dröjde kanske två veckor innan de faktiskt kom fram hit.

Det är en grå och regnig kall dag. Allt känns bara hopplöst. Alla pojkar kallades ut i kriget. Mina två bröder, pappa och massor andra. De översta sa till alla att alla inte kommer tillbaka levande. Men att det var värt att ta fem liv än att ta fyrtio liv, kvinnor och barn. Så de yngsta pojkarna blev inte utkallade för strid. Så som mina klasskamrater.

Men jag och Alfred hade bestämt oss. Vi ska försvara vår by med allt vi har. Klockan var sju på morgonen när jag hörde hornet. Hornet som betydde att det var dags. Snart skulle flera oskyldiga liv skördas. Och kanske skulle min pappa eller kanske mina bröder inte återvända. Kanske skulle alla våra soldater att dödas och komma efter alla kvinnor och barn.

Jag får inte tänka så. Hur det än slutar så kommer allt att bli bra tillslut. Det vet jag, jag känner det i mitt hjärta.

Jag sadlade Alfred och klädde mig i tjockt läder. Så tjockt att det är tungt att bära. Men jag ska ju inte gå. Jag ska rida på Alfred i luften. Hans tyglar var tjockare än mitt läder så att de inte skulle gå av. Jag tog på mig min järn hjälm och lät mitt hår hänga fritt under den. Detta skulle bli en seger. Så fort vi var klara satte jag mig på Alfred och vi lyfte. Vi flög mot den nordvästra delen av byn. Jag började tänka på hur folk skulle reagera och om vi skulle få hjälpa till i slaget. Men jag hoppades att de skulle acceptera oss.

När jag såg min by långt borta tänkte jag om, drog i tyglarna och stannade.
-Vad gör du? undrade Alfred.
-Inget, vi fortsätter, sa jag.
Alfred började flyga på igen och vi flög över byn. Jag såg allas småa rädda ansikten titta upp på mig. Med deras händer som täcker munnarna såg jag rädslan över deras ögon. Flyg på tänkte jag.

När vi kommit fram såg alla att Alfred och jag landade. Som fastfrusna tittade jag med vandrande blick över alla pojkar och män. De hade samma ansiktsuttryck som de i byn. Jag stelnade till när jag såg min pappa och mina bröder. De tittade på mig och jag på dem. Jag log. De log tillbaka och ropade:
För Eterna!! medans de reste sina vapen och bågskyttarna spände sina bågar och sköt. En våg av pilar sköljde upp över himlen mot Cuantros trupper. Frontlinjen blev skjutna och de andra sprang med höjda vapen upp för kullen mot oss.
Jag satte mig på Alfred igen och flög iväg mot Cuantros trupper. Alfred cirkulerade över dem och de såg väldigt rädda ut. Alfred gjorde en överraskningsattack och sköt ett plasma elds klot som träffade sitt mål och bredde ut sina långa armar över gruppen samlade människor. När all rök lagt sig såg man resterna av alla som blev träffade. Men det såg konstigt ut. Nästan som porslin.

Alfred flög mig tillbaka till vår sida och jag sprang till min pappa och kramade om honom hårt.
-Jag har saknat dig så mycket! grät jag.
-Jag har saknat dig med! sa pappa.
Cuantros bakre trupper hade retirerat mot den stora ravinen.

-Elysia! Kan du och din drake flyga till den stora ravinen för att sätta stopp på kriget en gång för alla, frågade pappa allvarligt.
-Javisst, svarade jag kort.