Drakägget

Kapitel 5

Jag och Alfred blev beordrade att flyga till den djupa ravinen. Där vi skulle få stopp på kriget. Det skulle bli svårt. Jag kände det på mig. Alfred röt till. Högt och stadigt röt han i skyn. Jag fick svårt att sitta kvar.
-Vad är det? undrade jag svajigt.
-Ärrade fiender, vampyrer, svarade Alfred tyst i mitt huvud.
-Vampyrer?! finns de? undrade jag.
-Ja, svarade Alfred kort.

Vampyrer.... Ordet rullar runt tungan och ner i halsen. Jag blev tvingad att svälja. Det gjorde ont. Ordet surrade i mitt huvud och jag var nära att svimma innan Alfreds tysta, varma röst överröstade surrandet i mitt huvud. Jag öppnade ögonen och begrundade området. Härifrån kunde man se den djupa, gamla och mörka ravinen. Den var långt bort men ändå nära.

Efter en lång stunds flygande nådde vi äntligen fram till ravinen. Den var djup och mörk. Den är gammal också för det växer mossa längst med kanterna. Ravinen var omringad av en tjock träd skog. Alfred flög ner mot marken till ravinen och genom den långt ner till marken. Jag sökte med blicken fäst mot sten väggarna efter fienden. Men det ända jag såg var skuggor. Eller så kan man se det på ett annat sätt. Skuggor att gömma sig i. Jag granskade skuggorna noga. Och där! Något rörde sig i en av skugg fläckarna.

Jag tänkte att Alfred sköt ett plasma skott mot den. Han måste ha läst mina tankar för han gjorde det. Ett svagt ljus böljde över mörkret i ravinen och mycket snart blev fienden upptäckt och slaget började.

Vampyrerna verkade vara nästan immuna mot Alfreds attacker. Men när Alfred fick in en huvudträff så blev de förlamade men då var man tvungen att göra ett sista drag innan vampyren ställde sig upp igen. En efter en tog vi dom och tillslut var det bara fem. De snabbaste, starkaste och största. Hur ska detta gå?