From war to love to secret (Harry Styles och Zac Efron)

Kapitel 4 Första mötet

5 Månader senare, Nutid

Alisons POV

"Vad fan gör du här?" utbrast jag. Jag menar vad hade hon hos mig och göra? och varför tog min mamma med henne hit. Till mitt hus? Det fanns ingen anledning liksom... förutom att hon såg helt förstörd ut.. Jag glömmer ju inte vad jag gjort mot henne, vilket jag inte tror att hon glömt heller..

Egentligen var det emot min vilja men vem skulle jag annars vara med om jag inte gjorde som Jenna sa hela tiden? jag var så sjukt trött på det men jag var ju typ tvungen liksom, lika tvungen som Kayla var med att göra våra läxor.

"Alison! inte det språket tack! hjälp till nu istället, hämta något att drick till henne" sa mamma inte så långt efter. Jag gick in till köket och hämtade ett glas med vatten och sträckte fram det till henne när hon satt i soffan i vardagsrummet. Hon kollade blygt på mig men sa inget. Jag menar vad skulle hon säga? Hon hade inget att säga...

Jag satte mig i soffan mittemot henne med min mobil i handen. Jag kunde höra att brorsan var på väg ner från våran långa trappa. Han kom in i vardagsrummet med en flaska med juise i handen, eller om det var juise det visste jag inte, som han nästan svepte ner. Han kollade med en annorlunda blick på Kayla. "Vem är det? och vad gör hon här?" "hon ska bo här" sa mamma med en lugnande ton och ett leende på läpparna. "huh okej" svarade William och gick iväg.

Jag reste mig upp och kollade på dem båda. "Ursäkta va? bo? är du helt galen?" sa jag med en arg ton i rösten. "du kan inte mena allvar?" sa jag snabbt efter.

"jag valde inte detta" sa Kayla blygt. "jag frågade inte dig heller så krävde inget svar, tack!"

Jag kunde se mammas ilska i hennes ansikte. "Alison, tänk på vad du säger! vad är det mellan er två egentligen?"

"hon kan inte va här okej?" svarade jag hastigt och gick ut därifrån.

Kaylas POV

herregud, vad gör jag här? jag kan verkligen inte vara här, precis som Alison sa... det kommer aldrig att funka mellan oss.. Mary är verkligen jätte snäll men det kommer verkligen inte att funka..

Det gjorde så ont i mitt bröst, både av sådan stor sorg och ilska. Jag var så arg på Alison!

Jag måste här ifrån...

Jag reste mig upp och sprang ut ifrån dörren. det gjorde så ont. Inte bara på ett ställe utan i hela kroppen. Jag kunde höra Marys röst bakom mig men det var inget jag brydde mig om. Jag skulle där ifrån!

Det hade redan blivit mörkt och kallt. Jag hade knappt inga kläder på... jag satte mig ner mot ett träd och lutade mitt huvud bakåt så att jag slog i det mot trädet. Jag kollade på mot himlen och tårarnna började rinna.. vad har jag gjort? varför räddade jag dem inte? då hade jag i alla fall haft någon, nu när jag har ingen! vart ska jag ta vägen?

Jag började frysa ännu mer, mina fingrar var lika kalla och stela som is. De började nästan bli blåa.

Jag såg inte skymten av något, det ända jag kunde se var stjärnorna på himmelen. Jag kunde inte tro mina ögon.... mitt i alla mina tårar, ett stjärnfall. Jag gjorde det. Jag önskade att allt skulle bli som jag alltid önskat. Ingen mobbning och en sann vän.

Plötsligt kunde jag se ett ljus från en bil. Jag satte mina armar framför mina ögon, jag kunde inte se något.

Bilen stannade precis bredvid mig på vägen... vem var det? jag kunde inte se, det var så mörkt.

"kom nu, du kommer frysa ihjäl." Jag kände igen rösten, det var en tjej. Hon kom närmare och räckte mig sin hand för att hjälpa mig upp. Det var Alison.

Jag tvekade först men jag sträckte fram handen och jag var uppe på en sekund. Hon öppnade dörren åt mig och gav mig en varm filt.

"det tog tid att hitta dig ska du veta" sa hon med stor koncentration på vägen.

"har du letat länge?" svarade jag. Hon kollade bara på mig utan att säga något.

varför sa jag ens något? som om hon skulle svara? det var ju hennes mamma som skickat iväg henne efter vad hon sa garanterat.

När vi kom hem så stängde hon dörren efter mig, både vid bilen och ytterdörren till huset. "kom, jag ska visa dig ditt rum" sa hon. Hon lät faktiskt snäll för en gångs skull.

När vi kom in i det fina rummet så visste jag inte vad jag skulle säga... skulle jag säga tack? eller vadå? "det finns kläder i garderoben och ah allt du behöver, detta rum är ditt, allt här inne är ditt" sa hon och vände sig om och var på väg ut. "ehm, tack" sa jag innan hon hann lämna rummet. Hon stannade vid öppningen och bara stod där, hon vände sig om och log emot mig, sedan lämnade hon rummet och stängde efter sig.

 Förlåt för ett kanske inte så jätte långt kapitel men att det duger ändå :)

Fortsätt att rösta vidare. Tack på förhand!