Zelda

Esther

Jag levde i en drömvärld förut. Jag hade betygen, den perfekta familjen. Jag hade vänner, ja jag hade nästan allt.Vårterminen i åttan hade börjat, och alla var fullt upptagna med saker. Det vill säga, alla utom jag. De andra stressade runt som galningar i skolan och försökte hinna med alla sina fritidsaktiviteter, medans det kändes som om jag bara stod där, i mitten av röran, och såg allt flyga förbi. Jag hade lätt för mig i skolan, och därför fanns det inget jag behövde oroa mig för där, och på fritiden spenderade jag min tid till att nörda min favoritserie, och spela ut mitt favoritspel undertale för åttonde gången.

Men det var innan jag träffade Zelda. Jag önskar att jag aldrig träffat henne. Jag önskar att jag aldrig sett henne den dagen. Jag önskar att jag bara hade struntat i hennes blickar. Men allas drömmar kan väl inte uppfyllas.

Flickan satt uppe på en hylla i skolbiblioteket. Hon kastade en blick på mig när jag kom in, men annars verkade hon inte speciellt intresserad av min närvaro. Jag funderade på att anmärka på hennes ovanliga val av sittplats, men bestämde mig för att inte göra det, hon skulle säkert inte flytta sig iallafall. En grön bok låg i hennes knä och jag kände genast igen boken, det var en av klassikerna- Harry Potter och fenixorden. Hon läste lite i den samtidigt som hon sneglade på klockan i hörnet av rummet. Flickan gav mig regelbundet små blickar med sina gråa ögon och jag förstod inte vad de skulle betyda. Efter en stund tog hon fram en blå penna. Jag förstod att hon tänkte skriva i boken, men sa fortfarande inget eftersom att jag inte ville hamna i trubbel. Man skulle kunna säga att jag hade erfarenheter av att anmärka på elever som bröt mot regler, och de upplevelserna slutade aldrig speciellt bra. Efter en stund gav hon mig, som letade bland böcker i fantasyhyllan, en svårtydd blick. Sedan hoppade hon ner från hyllan hon satt på och ställde in boken i sektionen författare på R. Det tog ungefär ett ögonblick, sedan var hon borta.

Jag bestämde mig för att kolla vad hon klottrat i boken; mest av nyfikenhet. Jag hade förväntat mig något vanligt som en smiley, "Drarry är bäst" eller typ "Alice i 8B suger". Istället hittade jag en liten lapp i boken. Den var liten, och prydligt ihopvikt. Jag såg mig om i rummet, och försäkrade att ingen annan såg mig när jag långsamt vecklade ut lappen, liksom för att inte bli påkommen med att göra något förbjudet. På lappen stod ett klockslag och en plats. Det var en inbjudan, kanske en kallelse. Men jag var inte säker på om lappen var riktad till mig eller någon annan. Hon kollade ju lite konstigt på mig, men det kanske bara var för att jag stod och stirrade på henne.

Jag gick runt i skolan som vanligt, hade engelska, fick handskas med dryga klasskamrater vars enda uppgift var att förstöra skolan så mycket som möjligt och så hade jag lunch. Även om jag utåt sett verkade helt normal hade jag ingen aning om vad jag skulle göra. Tanken gnagde i mitt bakhuvud hela dagen, och tillslut bestämde jag mig för att gå dit. Även om det inte var mig lappen var riktad till, så var jag ändå tillräckligt nyfiken för att vilja veta vad det handlade om. Så ja, jag gick dit. Nu i efterhand önskar jag att jag aldrig gjort det. Jag önskar att jag inte kollat i den där boken från början, jag önskar att jag inte fått veta så mycket som jag vet nu.

Flickan stod, mycket riktigt bakom skolan när jag kom dit. Hon hade på sig en röd mössa som matchade hennes hår och en svart rock. När hon märkte att jag var där gav mig ett snabbt leende, och gick genast fram till mig.
"Esther Livendire", sa hon och granskade mig. Jag blev förvånad över att hon kunde mitt namn, och samtidigt lättad. Det måste betyda att det ändå var mig hon ville träffa.
"Och vem är du?", frågade jag skeptiskt. Jag hade aldrig sett henne förut i skolan.
"Det känns så konstigt att presentera sig igen för någon man redan känner.",påpekade hon och log. Jag svarade med ett nervöst skratt, i tron om att jag måste hört något fel, och nickade sedan medhållande. Hon måste ha sett min reaktion, för hon tillade snabbt:
"Ja, alltså jag känner dig, men du känner ju inte mig", och detta fick mig inte alls att må bättre.
"Det där är inte logiskt", svarade jag. Vad höll hon på med?
"Logik är inte direkt något jag prioriterar", sa hon.
"Vad vill du?", frågade jag irriterat. Hon måste bara driva med mig, tänkte jag.
"Det är väldigt mycket jag vill. Men just nu, är det enda jag kan önska av dig, är att du stannar kvar och lyssnar och om du tror mig, är upp till dig.",svarade hon. Nu i efterhand förstår jag att mitt val jag skulle ta en sekund senare, skulle vara väldigt, väldigt dumt, och jag önskar, att jag visste det då också. Vad som helst skulle vara bättre än att säga ja. Jag skulle kunna skrika "Kolla, en rosa elefant!", och typ teleporteras till mars. Jag skulle kunna låtsas svimma, eller bara springa därifrån. Vad som helst skulle ha fungerat.
"Du kommer inte tro mig, först, du kommer kanske inte tro mig sen heller, men du måste lyssna."
Och sedan tillade hon: " Du kanske skulle vilja sätta dig ner, det här kan ta en stund." Även om jag i den stunden var väldigt skeptisk mot henne, satte jag mig ändå i gräset, och försökte ta in den förvirrande berättelsen hon skulle visa mig.