Zelda

Vit hatt

Jag tvärbromsade cykeln. Jag måste ringa polisen, nu.
Ett ett två, lätt att slå, som vi lärde oss på dagis.
"Polisen, vad har hänt?", sa någon på andra sidan luren.
"Min syster Elsa, hon är försvunnen", svarar jag i ett skakigt tonläge.
"Hur gammal är Elsa och hur ser hon ut?", frågar den kvinnliga polisen.
"Elsa är nio, hon har lockigt, oranget hår, gröna ögon, hon har alltid en vit hatt, och igår hade hon en grå klänning, och en vit skjorta", svarade jag.
"Hur länge har Elsa varit borta?",frågade polisen monotont. Hon är självklart van vid det här. Det här är inget konstigt. Det här händer ofta. Den tanken nästan dödade mig.
"I lite mer än tjugofyra timmar", svarade jag ängsligt.
"Okej, kan du ge mig hennes efternamn?", frågade polisen.
"Elsa Livendire", svarade jag.
"Så hon kom inte till skolan idag?", frågade polisen.
"Jag vet inte"
"Vet inte dina föräldrar det?", frågade hon istället.
"Kanske, men de bryr sig inte", sa jag.
"Jag kommer kontakta de senare, är Elsas fullständiga namn: Elsa Sol Livendire?", frågade hon.
"Ja",
"Tack för din anmälan"
Pip.
Jag var ensam igen.

Jag fortsatte cykla. En dunge med en trädkoja skulle jag till, jag skulle märka när jag såg den, sa Elias.
Och visst märkte jag den när jag såg den. Det var ett komplicerat byggnadsverk. Två våningar, en massa träsniderier på utsidan, och en liten plattform på utsidan så att man liksom kunde gå ut. Hade hon byggt allt detta själv? Det fanns ingen stege upp till trädkojan, men mellan de två våningarna fanns en liten repstege, så att man lätt kunde ta sig upp, och ta sig ner. I trädkojan fanns det några kuddar, en anteckningsbok, och en massa pennor.

Jag slog upp anteckningsboken, och kände den sträva, kalla läderpärmen mot mina fingrar.
"hej", stod det på förstasidan, sedan "hej", på andra, och sedan stod det "Vad gör du här?", "Gå inte dit", "Hur hittade du hit?", "du kommer bli skadad", och på sista sidan fanns en teckning på en blomma. Vad menades med det här? På varannan sida var det en handstil, och på de andra sidorna var det en annan. Jag kände genast igen en utav handstilarna som Elsas.

Vem hade hon pratat med?
Jag hörde ett rasslande i buskarna, och klättrade genast ner för trädet, det kanske var Elsa. Rasslandet slutade, och jag stannade upp, sedan hörde jag steg, och jag sprang så fort jag kunde, mot stegen, men de började också springa. jag flåsade högt och bannad mig själv för min dåliga kondition. Jag visste inte vart jag var längre, allt var bara kolmörkt i skogen. Det enda jag hörde var stegen, och plötsligt snubblade jag och kände en svidande smärta i mitt knä. Jag drog upp benet mot bröstet, såg en kladdig, svart vätska på mitt ben, och kom fram till att det måste vara blod. Det skulle visa sig, att det inte var den enda gången jag skulle se blod den natten.

Stegen var långt borta nu, jag skulle aldrig hinna ifatt de. Men jag var vilse, så jag bestämde mig för att gå mot månen, den här skogen var ändå inte så stor. Så jag stapplade mig fram, i den mörka skogen, huttrandes i kylan. Jag fick försöka navigera mig tillbaka till trädkojan, där min cykel stod. Än så länge hade jag hade ingen aning om hur allvarlig skadan var på mitt ben, jag visste bara att det sved, och gjorde ont.

Plötsligt fann jag mig mitt på en ganska stor åker, och till höger om mig hängde en gunga. Det hade faktiskt varit ett ganska mysigt ställe, om det inte var så att jag hade förfärligt ont.

Och sedan såg jag de, blåljusen. Så jag stapplade mig fram mot bilarna, och såg blodet. Det första som slog mig var att det låg en död flicka på en bår där, att flickan faktiskt var Elsa, skulle ta mig mycket mer tid att inse. Det var blod överallt, blod, blod, blod, och det var polismän med gula västar och det var hundar. Sedan kräktes jag. Någonstans där upptäckte polisen att jag faktisk också var närvarande, och någon sprang fram till mig och sa att jag skulle gå hem. Men det var innan de fick se mitt sår på knät. Någon kom med någon vätska som sved, och tvättade rent såret. Men jag kunde inte tänka klart, för precis då så fick jag syn på den blodiga, vita hatten, bredvid flickan. Jaq tog en andra titt och insåg att flickan på båren hade orangea lockar. Jag tror att jag råkade slå till någon. Sedan tvingade jag henne att vakna, innan jag kom på att det var Elsa, och Elsa lyssnar inte på när folk tvingar henne till saker. Jag skrek. Något brast, min kropp fanns inte längre. Inget fanns längre. Mitt hjärta hade slutat slå, och min mage bestod bara av ett svart hål.