Zelda

Platser

"Men hon sa att hon skulle till ett utav sina ställen med dig!", utropade jag oroligt.
"Så hon har inte varit hemma på ett dygn?", frågade han.
"Nej!" ,svarade jag. I normala fall hade jag inte blivit lika frustrerad och orolig. Elsa brukade ju vara borta länge ibland. Men hon brukade aldrig ljuga. Om hon inte ville svara på någon fråga undvek hon den, eller svarade helt enkelt bara inte. Men Elsa ljög aldrig.
"Var kan hon vara?", frågade jag Elias.
"Hon kanske är på något utav sina ställen", svarade Elias
"Vad är ens dem?", frågade jag.
"Hon kanske kommer tillbaka snart, det kanske bara är något hon kom på att hon måste göra och sedan glömde hon mig.", sa Elias.
"Ja, så är det nog,", jag försökte lugna mig själv. Precis som Elsa lärt mig, in, ut, in, ut. Men samtidigt hade något ett fast grepp runt mitt hjärta, och jag kunde inte riktigt tillåta mig att tro att Elsa skulle komma tillbaka. För Elsa hade missat en skoldag, och Elsa hade ljugit. Elsa gör inte sånt.
Om hon inte kom tillbaka så fick jag väl tvinga Elias att visa mig de av hennes "ställen" han visste om. Jag undrade hur de såg ut. Själva ordet "ställe" är väldigt ospecifikt.
"Esther", en liten röst avbröt mig i mina funderingar. Och framför mig stod den lilla pojken med de mörkbruna lockarna igen.
"Ifall att hon kommer hem senare ikväll, kan jag stanna här?", frågade Elias, med stora, chokladbruna ögon.
"Självklart,", svarade jag.
Elias åt mat hos oss och efter det hade Elsa fortfarande inte kommit hem igen.
"Tror du inte att du ska ringa dina föräldrar?", frågade jag Elias. Hans föräldrar var antagligen inte som våra, de brydde sig säkert. Han kollade på mig men en blick som sa: "är du typ seriös nu?"
"Jag är bästis med Elsa, att vara borta lite för länge är knappast det värsta jag gjort." ,svarade han. Jag undrade vad han menade. Vad hade de två gjort egentligen?

Efter en stunds TV- tittande med Elias reste jag mig plötsligt upp ur soffan.
"Nu är det nog!", sa jag, "hon har varit borta i mer än ett dygn, skippat skolan och ljugit för mig", jag blev med ens ännu oroligare när jag uttalade orden högt.
Elias nickade eftertänksamt.

Inte en enda gång den kommande veckan, skulle jag tänka på min död igen, för det som skulle komma, var mycket mer omskakande.

Det första stället, var ett ödehus. Det låg några kilometer ifrån vårat, på någon form av åker. Ödehuset såg inte riktigt ut som ett ödehus. Det såg mer ut som att en familj, mitt i frukostätandet bestämt sig för att de hatade sitt hem, ställt sig upp och gått.
Men någon Elsa sågs inte skymten av.
Huset var gult, och fullt av saker, överallt, på hyllor, i skåp och jag kunde på något sätt förstå varför Elsa gick hit ibland, det var liksom som att huset hade en egen atmosfär. Allt var liksom kaos inuti, men samtidigt var det som att allt hade en plats, allt hade en mening.

Elias var kanske mer orolig än jag, för när vi hade gått skallgång på hela området och fortfarande inte hittat henne var han helt grön i ansiktet. Mitt hjärta dunkade, för Elsa fick inte vara borta.

Nästa stället var en bunker. Den var inte speciellt stor och såg ut att komma från artonhundratalet. I bunkern fanns ett litet bord, en soffgrupp, och en massa bokhyllor. Något sade mig att de där bokhyllorna inte var där från början när jag hittade några utav mina, jag trodde var borttappade Percy Jackson och Eragon-böcker. Jag gick runt och bara andades av den kalla nattluften, samtidigt som jag drog händerna över träet i bokhyllan.
Så det var här du spenderade din tid.
Jag kände något blött på min kind, och riktade blicken uppåt, mot taket, för att se vart droppen kommit ifrån, när jag insåg att jag grät. Var fick hon alla böcker ifrån? Elsa hade varit ett gående mysterium, hur många hemligheter fick plats i hennes lilla huvud? Det gick långsamt upp för mig, att jag inte kände Elsa lika bra som jag trodde. Kanske kände jag henne inte alls.

"Detta var hennes favoritställe", sa Elias. Han satt på en stock utanför huset, rösten var tjock, precis sådär som den är när man har en klump i magen, och håller på att börja gråta. Därför bad jag Elias att gå hem. Han gav mig färdbeskrivningen till det sista stället han kände till.

Solen började gå ner, och kylan började bli påtagligt starkare. Jag drog koftan närmare skinnet samtidigt som jag rös till, och kände en vind av nattluft svepa över mig.

Även om folk brukade säga till mig att mina ögon var så blå och livliga, är jag säker på att de inte direkt tindrade i det där ögonblicket.

Men jag tog mig ändå upp på min cykel och fortsatte cykla på stigen. Elsa fick inte vara borta. Elsa kunde inte vara borta. Jag cyklade fortare än någonsin förut. Skulle jag ringa polisen? Kan man ens göra så?

Vad skulle jag göra nu igen? Cykla. Kotte för kotte, gren för gren. Men, tänk om Elsa är död? Elsa är inte död. Tänk om hon är rädd? Elsa är aldrig rädd. Tänk om hon är kidnappad? Hon är inte det. Tänk om Elsa är skadad? Nej. Hur vet jag det? Gud, jag vet inte det!