Zelda

Elsa

När jag kom hem, dök det plötsligt upp ett upp-och-nedvänt huvud framför mig. Ett par gröna ögon stirrade på mig. Jag hoppade till. Det var Elsa som hängde knäveck i ett utav träden i vår trädgård.
"Elsa! Du skrämde nästan livet ur mig!", ropade jag högt och upprört, och Elsa fnissade till. Jag upptäckte snabbt att något saknades, en vit hatt satt inte på hennes orangea huvud som vanligt, men jag upptäckte att hon höll i den med sig vänstra hand. Elsa slängde först ner hatten på marken, tog tag i grenen över sig med händerna, och hoppade smidigt ner på marken.

Möt Elsa- min tioåriga lillasyster. Att säga att hon är annorlunda är en stark underdrift. Grejen med Elsa är att hon är mycket smartare än alla andra i sin ålder, och så lever hon liksom sitt eget liv. Men det allra konstigaste är att hon försvinner ibland. Inte att hon glömmer att tala om för mina föräldrar när hon sticker till skolgården med sina vänner, för tro mig, de hade inte lyssnat. Men hon försvinner, i flera timmar, hon har flera gånger varit borta i helt dygn, men aldrig mer än ett dygn. När hon kommer tillbaka kan ingen lyckas lista ut var hon har varit. En gång gick det så långt att jag fick be Elias hälsa henne att komma hem igen, då hade till och med mina föräldrar märkt att hon var borta, och mina föräldrar märker aldrig något. Elias är Elsas trogna följeslagare, han är typ den normalaste ungen som finns, bara lite blyg. Men av någon anledning hade annorlunda lilla Elsa, som alla i hennes ålder drömde om att vara, bestämt sig för att han var den enda man kunde lita på.

Elsa började gå efter mig in till huset. Plötsligt slog tanken mig. Vad skulle hända med henne om jag dog? Sedan rättade jag mig själv: när jag dog. Tanken gjorde mig så yr så att jag fick sätta mig ner på marken, och försöka få mitt hjärta att slå i normal takt. Det dunkade så hårt i mitt bröst att jag var säker på att hela världen kunde höra det. Som snabba, regelbundna trumslag i någon rocklåt.

Elsa gjorde ingen stor grej av det, hon drog bara upp mig från marken, och bad mig att andas. Sedan frågade hon inget om vad som hade hänt, och det var jag glad för.

Hon släpade in mig i huset, och började pyssla med något i köket, jag tror att hon gjorde mellis. Det fanns bara en mening som cirkulerade runt i mitt huvud. Jag ska dö snart. Men jag kanske kunde överleva. Jag kanske kunde ändra tiden. Zelda hade ju gjort det, genom att komma till mig. Eller hade hon? Jag orkade inte tänka mer på det. Jag ville inte tänka på tid, kom jag fram till. Jag ville bara göra det jag alltid har gjort. Jag ville spela, jag ville dricka te och Skypa med Mathilde och diskutera den nyaste säsongen av Doctor Who. Jag ville inte dö, och jag ville inte ha det nya livet med Zelda.

Sedan försvann allt det, och jag såg Elsa stå framför mig.
"Kom", sa hon. Jag ställde mig upp och följde med till köket. Hon hade dukat upp mellis till oss med mjölk, mackor, och chokladbollar.
På något sätt förstod jag, när jag satt där och åt mellis och skrattade med Elsa åt läraren jag haft i lågstadiet, att hon skulle klara sig. Det var det hon alltid hade gjort. Jag hade aldrig tagit hand om henne, om någon, hade hon tagit hand om mig.
"Åh, förresten! Jag har hittat ett coolt, hemligt ställe som jag ska visa Elias idag", berättade hon.
"Och när kommer du hem?", frågade jag.
"Det vet jag inte", svarade hon.
"Varför får jag aldrig följa med dig till något av dina hemliga ställen?", klagade jag.
"Grejen med hemliga ställen är att de förblir hemliga"
"Men du tar ju med Elias dit,", påpekade jag. Elsa pillade på sin vita hatt.
"Elias räknas inte", svarade hon med en ton som sa att diskussionen var avslutad.

Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag gjorde den kvällen. Bara att jag var mer förvirrad än någonsin, och att jag vaknade tidigt nästa morgon och var vrålhungrig.

Jag gick förbi Elsas rum, påväg till köket och förstod att hon inte kommit hem än. Men det oroade mig inte, hon skulle antagligen komma hem lite senare på morgonen och gå till skolan sen.

När jag sedan kom hem från skolan var Elsa fortfarande inte hemma, och då började jag oroa mig lite. Det måste betyda att hon inte hade varit i skolan. Jag var alltid noga med att Elsa var tvungen att gå till skolan. Mamma och pappa var som vanligt inte hemma den här veckan. Precis som de aldrig brukade vara någon annan vecka heller.

Eftermiddagen spenderade jag med Mathilde. Vi köpte glass och skrattade åt de nya skådespelarna i The flash. Sedan var hon tvungen att sticka till sin teaterlektion och jag gick hem. Elsa var inte där. Hon kanske bara hade glömt bort tiden?, tänkte jag. Så jag gjorde min matteläxa när det ringde på dörren.

"Elias!", utropade jag förvånat.
"Hej", svarade han ängsligt. Jag hade alltid känt Elias, ändå sedan han blev bästis med Elsa, vilket betyder i princip alltid.
"Vill du komma in?", frågade jag. Jag påminde mig att säga till honom att han skulle hämta hem Elsa, vart det nu än var hon var, och sedan skulle jag påminna henne om skolregeln.
"Okej,", svarade han. Han hängde av sig jackan i hallen.
"Vet du när Elsa kommer hem?", frågade han mig sen.
"Skulle inte du vara med henne?", svarade jag själv med en fråga.
"Nej, jag har inte sett henne sen igår i skolan", sa Elias förvånat.
Det kändes som att det liksom kom en stöt in i mitt hjärta. Det varade bara en sekund, men det kändes som mycket längre. Jag kommer fortfarande ihåg hur det kändes. Det var inte direkt obehagligt, bara overkligt. Tiden stannade liksom till, mitt hjärta stannade till.

A/N
Har lite funderingar på vilket bokomslag jag ska ha, har gjort tre att välja på så jag tänkte att om nån läser denna bok (vilket ingen gör) så kanske ni kan rösta lite om bokomslaget?