Så länge livet ler (The Fooo fanfiction)

Kapitel 4

Jag öppnade mina ögon sakta. Ett starkt ljus når mina ögon och det gör så jag blundar hårt. Dörren till rummet öppnas med en knarr och sedan hörs det röster i rummet. 

- Är hon okej? Frågar en killröst. 

Det är ingen röst jag känner igen... Ingen alls. 

- Det är förtfarande inte helt 100 på om hon kommer att vakna, säger en kvinnoröst. 

- Hon måste vakna! Säger en annan röst.

Men denna gång låter det som Oscar. Är det Oscar? Jag vet inte... Tänk om det är Alexander... Eller någon annan av Amandas vänner som är här för att slå ihjäl mig. I så fall kan de göra det. För här tänker jag sluta mitt liv. Här och nu...

_____________________________________________

Oscars pov:

Vad ska jag göra?! Jag har verkligen ställt till det med allt! Jag önskade att jag inte fryst ut Sofia för det första. Jag sätter mig ner på en av stolarna och vilar mitt huvud i mina händer. 

- Tagga ner Oscar. Hon vaknar, säger Omar. 

Som att det skulle hjälpa. Jag har värsta skuldkänslorna för det jag gjort mot Sofia. Fryst ut henne i snart ett år! Hur dum får man bli?! Jag stirrar ner i golvet med en tom blick och känner att tårarna snart ska komma. Jag hör att någon hostar så jag kollar upp och ser att Sofia stirrar på mig med vidöppna röda ögon. Jag springer fram till henne och ger henne en kram. Jag kollar på henne och tårar rinner ner från hennes kinder. 

- Vad är det? Frågar jag oroligt. 

- Jag är inte värd att leva... Jag kan lika gärna dö här och nu, säger Sofia. 

Jag får en chock. 

- Va?! Får jag och killarna ut ur oss. 

- Ja, hörde ni inte? Jag är inte värd att leva, svarar Sofia och stirrar på mig medans hennes tårar faller ner från hennes kind. 

- En ängel är alltid värd att leva, säger jag och torkar hennes tårar med min tumme. 

- Jag är ingen ängel, Oscar, säger hon tyst. 

- Du är min ängel. Du kommer alltid att vara min ängel, säger jag och kramar henne. 

Sofia kollar in i mina ögon med en tom blick. 

Sofias pov:

Jag får åka hem. Men istället för att åka hem hänger jag med till studion. Jag sätter mig ner i en soffa som står i deras dansstudio. En man med krulligt hår kommer. 

- Idag ska vi träna till er nya låt 97 ways (tror att den heter så.), säger han. åh, hej. Daff. 

Jag tar hans hand och skakar den. 

- Sofia, svarar jag och kollar upp på honom och ler ett vänligt leende. 

- Så killar. Ska vi sätta igång? Frågar Daff och killarna nickar och gör sig redo. 

Sedan är de klara efter ett par timmar. Då åker jag och Oscar hem. Mamma och pappa stod och lagade mat och det luktade det gamla vanliga. Köttfärsås med spagetti... Usch! Jag verkligen avskyr det! 

- Hur gick det i studion? Frågar mamma vänligt och kollar mot Oscar. 

- Jo, vi övade på vår nya låt 97 ways, och Omar sjöng fel, säger Oscar och flinar. 

- Oj, gjorde han? Frågar mamma. 

Man såg att hon gjorde ett tydligt pokerface för att inte börja garva när Oscar berättar vad som hände i studion idag. Att Omar sjungit fel och att Felix tappat balansen och ramlat och om hur han och Ogge brottats mot varandra och om hur bägge ramlat. Sen kommer det jag önskar att Oscar inte berättat. 

- Sofia fick med testa på att spela FIFA medans vi hade paus. Och hon vann över mig, säger Oscar och mammas min ändras direkt. 

- Det är mat nu, svarar hon och går iväg mot köket. 

Jag kollar ner i golvet och tar av mig skon innan jag springer upp till mitt rum och smäller igen dörren och slänger mig i sängen och börjar gråta. Fan! Ingen vill ha mig! Inge älskar mig! Jag kan bara dö! Dö och ingen skulle sakna mig... Dörren öppnas och jag kollar upp med suddiga ögon. Oscar stod i dörröppningen. Han stängde dörren efter sig och sätter sig på min sängkant. 

- Vad har hänt? Frågar han oroligt. 

Det lät verklugen som han brydde sig om mig. 

- Det är allt... Svarar jag tyst och kramar honom. 

- Du kan beräta allt för mig, säger han. 

- Jag hatar mitt liv. Det känns som att ingen bryr sig om mig... Jag är bara... Utfryst hela tiden... Ingen att vara med, säger jag tyst och känner att Oscar torkar mina tårar med sin tumme. 

- Shh... Jag kommer skydda dig min Sofia, viskar Oscar i mitt öra och håller om mig. Du är bara min Sofia. Och kommer alltid att vara det. 

____________________________________________

Varför tror ni att Sofias föräldrar inte bryr sig om henne? Få reda på det i nästa kapitel.