The Last Show || S.M

Prolog

Tre månader sedan

Det kändes som jag skulle dö, smärtan i mitt vänstra nyckelben var grotesk.

Tusentals gälla skrik och total panik ekade i Globen och musiken hade dött ut för länge sedan. Min mobil gled ur mitt grepp av chocken och jag bevittnade hur skärmen sprack. I vanliga fall skulle jag brytt mig men det enda jag kunde tänka på var smärtan. 

Med flämtande andetag sökte sig mina händer upp till det överdrivet bultande området. Jag ryckte genast undan dem av rädsla när jag kände den kladdiga substansen mot fingrarna. Med skräck i blicken stirrade jag ned på mina händer som var täckta av blod.  

Min nyköpta vita tröja hade fått en stor röd fläck och yrseln började få övertag över min syn. Artisten syntes inte till, han hade lämnat scenen under den korta pausen, och hade inte hunnit komma tillbaka.

Alla människor i lokalen sprang mot utgångarna. Det kändes som att tiden hade stannat, folk sprang om mig som om jag var osynlig. En häftig kraft träffade mig i ryggen och jag föll ned på mina bara knän som skrapades upp. Mitt huvud slog i det hårda golvet, men det gjorde långt ifrån lika ont som mitt nyckelben.

I all uppståndelse la ingen märke till mig på golvet, vilket resulterade i sparkar, från rusande människor, i magen, ryggen och i bakhuvudet. Jag hörde ett antal pistolskott och smärtskrik från träffade personer. Jag hade panik och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Jag försökte resa mig genom att pressa höger handflata i golvet, det ledde endast till att en ung pojke, som inte kunde varit äldre än elva, snubblade över mig. Jag möte hans vettskrämda gröna ögon i en kort sekund innan han reste sig och fortsatte springa efter folkmassan.

Pojken såg jag inget mer av den kvällen, men jag önskade och hoppades att han skulle ta sig ut helskinnad. 

De blinkande lamporna och det höga ljudet skulle gett vem som helst huvudvärk. Flimrande fläckar uppenbarade sig i mitt synfält och en metallisk smak fyllde min mun. Med tårar i ögonen började jag hulka, men det enda som hamnade på golvet var mina tårar. Till slut slutade jag att hosta och vände mig på sidan.

En minut passerade, och sedan fem och tio; skriken hade tonat ut. Det enda jag hörde var hur någon jämrade sig och mina egna rosslande andetag. Min puls var högre än någonsin, och jag svär att pistolkulan borrade sig längre in i min kropp. Jag andades lika häftigt som om jag hade sprungit ett maraton. 

Jag började fundera på vad som skulle ha hänt om jag stannat hemma som mamma bad mig och om jag inte hade tagit hennes SL-kort. Vår sista konversation var ett gräl och nu skulle jag aldrig mer få se henne igen. För visst skulle jag dö?Jag skulle förblöda ensam. När skulle ambulansen anlända? Hade ens någon ringt? Många tankar och frågor flög genom mitt huvud.

Plötsligt blev det för mycket för mig; jag slöt mina ögon och lät mörkret ta övertaget, och det är det sista jag kommer ihåg.

~~~