The Last Show || S.M

Del 5

Efter många om och men har jag beslutat mig för att jag ska träffa Shawn Mendes. Det tog ett tag för mig att bestämma mig, eftersom jag för längesedan valt att lägga det som hände för tre månader sedan bakom mig. Mitt 14-åriga-fangirl jag, fick mig att tänka om och följa mina tonårsdrömmar; träffa honom.

Jag tog bussen in till Toronto, och följde vägen på min GPS tills jag kom fram till den adress som var skriven i mejlet.

Två stycken biffiga säkerhetsvakter står utanför porten till den grå byggnaden. Jag går osäkert fram till dem och den ena ger mig en uttråkad blick.

"Ditt ärende?" frågar han och jag börjar nervöst famla med händerna i min väska.

Jag räcker fram det utskriva mejlet som han genast tar tag i och börjar granska. Hans förut rynkade panna blir en aning slätare när han sedan tittar upp på mig.

"Legitimation?"

Jag håller upp mitt ID-kort som han länge betraktar innan han kliver åt sidan och låter mig gå in genom den tunga dörren.

Jag hamnar i en ganska mörk korridor, jag hör röster en bit bort och följer dem. Till slut kommer jag in i ett starkt upplyst rum, fullt med affischer från Shawn Mendes senaste album, det finns ett bord med olika tilltugg och massvis med stolar.

Rummet är fullt med olika personer, men det som fångar min blick mest är en pojke i rullstol. Han har mörkbrunt hår, ser ganska tanig och oskyldig ut med sina rosenröda kinder. Mitt hjärta värker av sympati när vi får ögonkontakt och han ger mig ett blygt leende som jag besvarar.

Han är inte samma pojke från Globen.

En kvinna, som jag förmodar är hans mamma, står bakom hans rullstol och stryker honom över håret. Beslutsamt går jag fram till dem, nickar mot hans mamma och sätter mig på huk framför pojken.

"Hej, där", hälsar jag på svenska och möter hans hasselfärgade ögon.

Han hälsar tillbaka och slutar att pilla på sitt armband.

"Vad heter du?" undrar han och tar tag i min hand.

Jag säger mitt namn och frågar vad han heter.

"Svante." svarar han.

Svante, vad gulligt namn, tänker jag. Hans ögon är stora och kallt blå och det är svårt att sluta titta på dem när man väl upptäckt det. Mina ben börjar göra lite ont av att sitta som jag gör, men jag byter ändå inte position. 

"Svante, är du glad över att få vara här?" frågar jag.

"Ja, jag är jätteglad. Shawn är min idol och jag vill bli som honom."

Awwwww.

"Åh, vad kul. Vill du bli artist?"

"Ja...", svarar han tveksamt. "Men eftersom jag sitter i rullstol tror jag inte att det är möjligt längre" fortsätter han.

Jag tänker precis säga något när en röst avbryter mig.

"Fattar du vad tur det var att farbror David dog!" hörs en tjejröst med en brittisk accent längre bort. Jag vänder mig förvånat om och ser hur en ung tjej står och pratar i telefon.

"Vänta, vad sa du precis?" frågar jag, osäker på om jag hört rätt.

Den mörkhyade tjejen vänder sig mot mig och ger mig en skeptisk blick innan hon avslutar sitt samtal.

"Oh, jag sa bara att det var värt att min farbror dog så att jag kan träffa Shawn" förklarar hon och ger mig ett vänligt leende. Jag synar det falska flinet och tittar äcklat på henne.