The Last Show || S.M

Del 1

Nutid

"Hur kan ni inte ha pommes frites?" frågar mannen framför mig upprört.

Gubben, som lugnt måste vara över femtio, blänger på mig bakom sina glasögon. Hans panna är rynkad i fler veck än jag trott var möjligt och hans ansikte börjar anta en röd ton. Det här är min andra dag på jobbet och det har verkligen inte börjat bra överhuvudtaget. Först spillde jag kaffe på min nya blus, sedan ringde flygbolaget och sa att min ena väska är ännu mer försenad, och nu detta?

"Det här är Espresso House", börjar jag lugnt och försöker hålla inne min suck. "Vi säljer inte pommes frites, men du kan gärna ta en titt på vår meny."

Han slår knytnäven i disken och jag rycker skrämt tillbaka. Jag väntar nästan på att det ska komma rök ur hans utstående öron. Mitt hjärta rusar på grund av den plötsliga gesten och för en sekund är jag rädd att han ska slå till mig. 

"Sämsta servisen någonsin!" fräser han argt innan han vänder på klacken och stormar ut genom entrén.

Med ögonen uppspärrade ser jag, genom fönstret, hur han ger mig fingret. Wow, fuck you too, gubbjävel. 

"Oj, vilken PMS-gubbe." hör jag någon säga till vänster om mig.

Jag vrider på huvudet och min kusin Allys roade ansikte möter mitt. Hennes röda hår är uppsatt i en slarvig knut på huvudet och under förklädet kan man skymta konturen av en av hennes gula klänningar. Allys kinder är varmt röda efter att ha stått och bryggt kaffe och kokat te i timmar och hennes ansiktsuttryck är roat. 

Ett leende sprids på mina läppar.

"Han är nästan värre än Paul." ler jag och Ally skakar skrattandes på huvudet.

"Jag klarar mig nog själv nu när det inte är så många kunder kvar, så du kan sluta tidigare." säger hon apropå ingenting. "Om jag inte minns fel ska väl du möta din rumskamrat?"

Mitt leende försvinner och en våg av nervositet sköljer över mig när jag tänker på den okända rumskamraten. Imorgon är min första dag på York University och jag har längtat så mycket men nu blir jag bara illamående av att tänka på det.

Det jag inte varit så exalterad över är att dela rum med en främling. Jag har ingen aning om tjejen är en mördare eller kanske en sadist, det enda jag vet är att hon heter Rose Hartlay. Hennes namn låter trevligt och förhoppningsvis är hon det med.

"Wow, tack så mycket, jag är skyldig dig en." säger jag och knyter upp förklädets snöre.

***

Jag trycker ner dörrhandtaget till den plats som kommer vara mitt hem det kommande året. Det första jag anmärker är hur fult inrett rummet är. Två stycken enmans sängar står upptryckta mot varsin vägg, en stor garderob är placerad på vänster sida av dörren och ett fönster släpper in solens sista strålar.

Ena sängen är bäddad med vita påslakan och har en affisch av en popstjärna på väggen ovanför sänggaveln. Det ligger några få klädesplagg utspridda på golvet och ena skrivbordet är fullt med olika hudvårdsprodukter och sminkborstar.

När jag ser hur hennes sida av rummet är inrett får jag en skev bild om hur hon är. Jag föreställer mig att hon kommer vara ungefär som mig; liten, tystlåten, snäll och allmänt normal som vilken ung vuxen som helst.

Suckande går jag fram till den tomma sidan av rummet och börjar packa upp mina grejer. När jag kommer till garderoben anmärker jag att tjejen har varit snäll nog att lämna några få lådor tomma till mig. Hennes klädstil liknar verkligen inte min, till exempel har hon en rosa tunn body som jag stirrar på med öppna ögon någon sekund innan jag snabbt stoppar tillbaks den.