The Last Show || S.M

Del 3

Efter mer snokande än vad jag vill erkänna har jag lyckats fått fram nödvändig information om Alex. Hans fullständiga namn är Alexander Roland Williams, han är född 2002 och är därför 20 år gammal, han är ensambarn och pluggar till polis.

Jag har för mycket fritid.

En nyckel vrids om och dörren skjuts upp, och Rose snubblar in i rummet. Hon har ett ilsket ansiktsuttryck och hennes käkar är spända.

"Hej, vad står på?" undrar jag försiktigt.

Hon möter hastigt min blick innan hon knuffar igen dörren och placerar sig i sin egen säng, mittemot mig. Först då märker jag att hennes mascara hur runnit lite, den är utsmetad runt ögonen och hon verkar skaka något. 

"Jag och Jake bråkar, han somnade direkt efteråt som en liten jävla unge." fnyser hon irriterat.

Jake? Vem är Jake?

"Jaha. Ful-Harry!" mumlar jag.

"Va?"

"Eh, inget.", harklar jag mig. "Vad jobbigt att höra, jag finns här för dig."

Rose placerar handen på bröstkorgen och putar med den rödmålade underläppen.

"Åh, gullis, tack.", säger hon uppriktigt. "Vad gör du förresten? Gör du din matteläxa?"

Jag skrattar till och fäster blicken på datorskärmen. Jag betraktar bilden på Alex, hans hår står åt alla håll och något slags halvflin pryder hans ansikte. Det pirrar till lite i läpparna men jag skakar snabbt bort det och öppnar munnen för att prata. 

"Nej, jag stalkar en snygg kille som jag 'träffade på' igår." svarar jag, mer ärligt än menat.

"Ooh!", utbrister hon och flyttar sig snabbt till mig säng, för att kunna se datorskärmen. "Vem då?"

"Alex Williams." yttrar jag och stirrar stint på en bild på honom som fyller skärmen.

"Ja, det sägs att han är bra...", säger hon och jag tittar oförstående på henne. "Med tungan."

Jag fattar inte vad det är hon snackar om, jag tänker efter några sekunder innan det klickar.

"Nej!" flämtar jag.

"Vadå?", fnittrar Rose. "Är du oskuld eller?"

Jag sitter som stum och trummar på mitt knä. Ska jag berätta för henne? Av alla de saker som jag verkligen inte vill prata med folk om är detta det värsta. Ingen har någonsin varit så rakt på sak inom detta intima ämnet så jag har aldrig vetat hur jag ska svara.

Rose tolkar min tystnad som ett svar.

"Det är okej. Alex kan visa dig vad du gått miste om.", jag ryser till. "Han är en riktig bad boy, om du förstår vad jag menar."

Usch, så klyschigt. En bad boy? Om dem finns så har alla böcker och filmer överdrivit något enormt.

"Nej, han har flickvän. Julia, tror jag hon heter." muttrar jag och Rose ler snett.

"Och?", säger hon roat. "Sa han det, eller sa hon det? De har inget seriöst förhållande, det är mest Julia som hänger efter Alex tjugofyrasju."

"Åh."

"Jag ska hjälpa dig, kom igen, det blir kul."

***

När Rose suttit och babblat om allt mellan himmel och jord kommer jag med en dålig ursäkt för att kunna gå och lägga mig. Jag ser till att så försiktigt som möjligt smyga iväg till min första lektion utan att väcka henne. Jag lunkar utmattad över skolgården på väg mot min juridikföreläsning som ligger i en annan byggnad.

Plötsligt dyker mejlet upp i mina tankar. Jag har fortfarande inte bestämt mig om jag ska dit eller inte. Att gå dit innebär att bli påmind om den mörkaste perioden i mitt liv och jag vet inte om jag skulle kunna hålla känslorna i styr. Jag åkte iväg till Kanada för att glömma, och för att plugga till advokat. Jag vill inte tänka på det fula ärret som jag redan skäms över.

Däremot skulle det vara skitkul att få träffa min tonårsidol. Jag minns förödelsen jag upplevde när jag var sexton år, och sjuk, och mina kompisar drog på en konsert med ingående Meet & Greet utan mig.

Min tankegång avbryts abrupt av en stark röklukt och jag rynkar på näsan.

"Nicole?"

Jag vänder mig om och får syn på en flinande Alex med en cigarett i mungipan. Ew, turn off. Ändå lyckas han se otroligt attraktiv ut med giftpinnen mellan sina urläckra läppar. Hans korpsvarta lugg hänger en bit för ögonen och jag kan avgöra hans muskulösa drag under den vita t-tröjan.

"Alex... hej."

"Vad går du runt och tänker på?" frågar han och drar ett bloss.

Röklukten träffar mig i ansiktet och jag håller tillbaka kväljningarna.

"Jag har... ett viktigt beslut att ta." svarar jag enkelt.

Han slickar sig om läpparna och ger ifrån sig ett lågt skratt. Jag kommer plötsligt ihåg vad Rose sa igår och skakar äcklat på huvudet.

"Vi står alla inför tuffa val i livet. Jag tycker personligen att man ska gå efter sin magkänsla och inte låta andra bestämma, du vet. Eller, jag vet inte." babblar han.

Jag stirrar fascinerat på honom och han möter min blick. En svag rodnad sprider sig på mina kinder och jag biter mig i läppen. Han har rätt, jag borde egentligen inte tvivla. Min första reaktion var att 'ja, jag ska gå' så varför överanalyserar jag allt?

"Vill du gå ut med mig?" hasplar han plötsligt ur sig och jag hostar till.

"Va?"

"Det är en fett stor fest nästa fredag hos Dude, vill du hänga med mig dit?"

"Men.. Julia då?" frågar jag och han kliar sig i pannan.

"Asså Julia och jag, jag och Julia, det är oklart- Dessutom skulle hon inte ta illa upp." lovar han.

"Jaså?"

"Ja, du kan få mitt nummer." säger han och håller fram handen, antagligen en gest för att få mig att räcka honom min mobil.

Jag placerar tvekande min mobil i hans öppna handflata och betraktar honom medan han snabbt knappar på mobilen. Han ger mig en oläsbar blick, väldigt likt ett hånleende, när jag får tillbaka mobilen. Jag nickar mot honom och går sedan med snabba steg mot lektionen. Så fort jag kommer in i klassrummet loggar jag in på min mejl, tar upp det viktiga mejlet och skriver mitt svar:

Från: Nicole Johnsson

Till: Andrew Gertler, agartists.com

Angående attacken 21 maj 2022
25 augusti 2022, 12.37

Hej.

Jag kommer gärna. Jag befinner mig lyckligtvis redan i Kanada och behöver därför inget hotell eller flygpengar. Jag uppskattar inbjudan och möjligheten. Hälsa Shawn.

Kram,

Nicole Johnsson