Not Delivered ♔ swe

57

Ett vitt ljus lägger sig över ögonlocken och mörkret tonar bort. Hon hör avlägsna röster och det låter som om det är två män som samtalar med varandra. Hon försöker höra vad de säger men hon kan inte tyda orden, allt låter så luddigt i hennes öron. Hon försöker därför öppna ögonen, men utan framsteg, hon är för svag.

"Jag tänker inte lämna henne," en röst så bekant att hjärtat tog ett litet extra skutt. Någon sa emot honom och än en gång protesterade han. Sedan försvann hon från medvetandet igen, gled bort till en annan värld.

*

Nästa gång hon vaknade till kände hon något varmt i hennes hand och den här gången lyckades hon få upp ögonen, men det tog ett tag för henne att kunna se klart. Hon såg ner i sin hand, och till hennes förvåning är det en hand som ödmjuk håller hennes. Hon följer armen upp med blicken tills hon ser personens ansikte. När hon ser vem det är kunde hon inte varit lyckligare. Connor. Han är här. Han sitter och sover i stolen som står bredvid hennes säng i en högst obekväm ställning. Han ser stressad ut, som om han somnade under press. Vilket han nog gjorde, att oroa sig hela tiden är väldigt stressigt. Försiktigt smeker hon tummen över hans handrygg, han ser lite annorlunda mot vad han gjorde sist hon såg honom. Dock var det ändå mer än en månad sedan. Fast tryggheten hon får av att se på honom finns fortfarande kvar.

Han rycker plötsligt till och slår upp ögonen som snabbt söker sig till Ley, när hans ögon möter hennes sprider sig ett leende på hans läppar.

"Hej," viskar han skört som om han gråtit hela natten och smeker hennes hand. Hon försöker sätta sig upp men han stoppar henne. "Du måste få vila, ansträng dig inte," hon lutar sig motvilligt tillbaka i sängen. Sedan sitter dem bara så ett tag och ser på varandra, Connor betraktar Ley som redan börjat fått tillbaka lite färg i ansiktet och hennes läppar är nu rosa, så som de ska vara. "Jag är glad att du börjar återhämta dig," han smeker hennes kind och hon ler ömt. "Jag har varit så orolig, ända sen du försvann, vart har du varit?" Han försöker behärska sig men förtvivlan skär sig i rösten, hon sjunker utmattat ner i madrassen.

"I London." Han rynkar pannan och ser frågande på henne. "De trodde jag behövde komma bort lite," hon ler snett och rycker på axlarna och han ser ner på hennes armar som är klädda med bandage, att låta henne åka ensam till London verkade inte varit en sådan bra idé.

"Men vad hände sen? Där jag hittade dig?" Förskräckt ser hon på honom.

"Hittade du mig?" Han nickar långsamt med ett sorgset uttryck, det var något av det värsta han varit med om, hans hjärta brast inuti för någon dag sedan då han hittade henne helt mörbultad på hennes egna köksgolv. Hon suckar och slutar ögonen, som för att lugna sig själv, innan hon ser ner på sina händer.

"Min farbror hade druckit när jag kom hem, mer än vad han brukar. Han var helt borta, det gick knappt att få kontakt med honom. Tillslut brast det och han förlorade kontrollen totalt. Han slängde saker, skrek och svor. Det var ett helvete, jag var så rädd. Innan jag förlorade medvetandet blev han medveten om sina handlingar och försvann, han bara stack." Hon andas ut, pillar nervöst med fingrarna och en ensam tår letar sig ner för hennes kind. "Jag tror något hände under den tiden jag var borta, något som förändrade honom." Ännu en tår. Connor vill lägga sig bredvid henne och hålla om henne i sin famn, hålla henne nära. Men han är rädd för att han ska råka göra henne illa. Istället lutar han sig fram och kysser henne på pannan, smeker henne över håret. Han tycker så synd om henne.

"Du lever, det är det viktigaste. Och jag lovar att jag aldrig ska låta något hända dig igen," han tar hennes händer i sina och lutar sig över sänggaveln och för första gången på väldigt länge så ler hon ett äkta leende. Hon är med Connor och det är så hon vill ha det.

*

Okey så, bara epilogen kvar. Jag vill avsluta denna bok, så det ska jag. Så att jag kan fokusera helt på att skriva annat, som kommer i framtiden.

Hörs snart igen :)