15 år och gift • f.s

E I G H T E E N

Jag skriver under senaste kapitlet med mitt namn och gömmer dagboken under madrassen när Felix grymtar och kisar med ögonen mot mig. När hans hjärna verkar koppla allt som har hänt och att jag sitter vaken hoppar han snabbt ur fåtöljen och kommer mot mig med några långa kliv. Ett vackert leende från öra till öra pryder hans ansikte.

"Älskling jag har varit så orolig." Viskar han, sätter sig på knä vid sängen och begraver ansiktet i täcket som gömmer min mage.

Jag kan inget annat än att le åt hur han kallade mig och smeka hans huvud, dra mina svala fingrar längst hans hårbotten och höra på hans gråt. Den är tyst på grund av täcket som tar upp det mesta av ljuden. Jag viskar hans namn med gråten i halsen likaså och får honom att se upp bland sina tårar. Han är så stark som vågar visa sig skör inför mig.

"Jag älskar dig." viskar jag och tar hans ansikte i mina händer och får det att närma sig mitt, då jag själv inte kan röra mig så värst mycket. Jag stryker mina tummar över hans lena kinder och får med några av tårarna som sipprar ner. I all gråt spricker han upp i ett leende och kommer upp på fötter för att sedan sätta sig på sängen och nå upp till mina läppar.

Kyssen är försiktig, jag antar att Felix är rädd att jag kommer till skada. Dock bryr jag mig inte om mig själv och eftersom jag fått så mycket morfin att jag, enligt mig själv såklart, borde vara hög, och känner därmed inget så värst mycket, fördjupar kyssen. För det jag känner mest är inte smärta, utan kärlek och allt gott som fyller upp min svaga kropp vid Felix närvaro.

"Lägg dig bredvid mig," erbjuder jag. "Det blir skönare för dig."

Felix ler varmt och lämnar en puss på min mun innan han reser sig upp och går runt den enorma sängen jag delar med Magnus. Dock är det min och Felix säng för tillfället.

"Är det okej om jag... ehm, tar av mig byxorna?" Frågar den vackra killen och lägger snabbt till: "Inte för att... aa, du vet, utan för-"

Jag avbryter honom med ett skratt och nickar.
"Jag vet, det är helt okej älskling." Säger jag när skrattet lagt sig, dock hör man fortfarande glädjen över denna stunden i min röst. Felix vackra läppar formas till ett leende från öra till öra, tar av sig byxorna och kryper sedan försiktigt ner under täcket som döljer min kropp.

Det första han gör när han lagt sig tätt bredvid mig med våra ben slingrade runt varandra är att lämna små pussar på min högra axel, sedan lägga sitt huvud på den som stöd och placera sin varma hand på min mage. Inte föräns nu märker jag vad jag har på mig, ett gammalt linne och mjukis shorts.
Felix flyttar undan plagget lite och drar olika mönster med sina varma fingrar på min mage. Det får mig att le och försöka nå hans kind, pussa den ömt och visa kärlek, vilket tyvärr inte går då min nacke skriker stopp med stora bokstäver. Som tur är märker Felix detta och stödjer sig på armbågen, tar tag om mitt ansikte försiktigt och kysser mig.

"Jag har varit så orolig." viskar han i mitt öra när vi bryter kyssen. "Rädd att du dör och jag inte kan göra något åt det."

Felix vackra röst är den samma, len och behaglig, dock känner jag hans tårar som droppar ner på mitt nyckelben.

"Gråt inte Hjärtat, jag är okej." Försäkrar jag honom.

Han skrattar, varför vet jag inte. Det är dock inget skratt som ska trycka ner eller idiot förklara en. Det är ett lyckligt.

"Det är glädjetårar, Juni." Viskar han i mitt öra och lämnar en puss där sedan. "Jag är lycklig."

Det känns som att tiden har stannat nu när jag ligger här med min älskade i samma säng och bara bryr oss om varandra. Hur hans andetag träffar min hals och hur vi flätar ihop våra fingrar under täcket. Men tyvärr hinner verkligheten ikapp mig för en kort, men väldigt rädd stund.

"Vart är Magnus?" Min röst nästan skär itu luften jag andas.

Felix märker hur jag slutat stryka hans hand med min tumme och att min andning förändras från lugn och djup till väldigt grund och snabb. Det får honom att stödja sig på hans armbåge igen, lägga sin panna emot min och stryka min kind lugnande.

"Lugn, han reste till Ibiza." Berättar han med en trovärdig röst och jag nickar minimalt, vill inte att våra pannor kolliderar smärtsamt. Han ler och kysser mig mjukt.

Lugnet lägger sig över mig men jag kan inte undgå ifrån att fråga.

"När kommer han tillbaks?"

"Om några dagar, han ska ringa. Vi har lite ensam tid." Felix flinar men spricker sedan upp i ett leende som visar upp hans vita tänder. Jag skrockar lågt och skakar på huvudet med hans vackra ansikte framför mig.

"Du är så vacker." Erkänner han till min förvåning och ler blygt.

"Jag skulle precis säga samma sak om dig." Berättar jag och Felix ler om möjligt ännu större, drar handen genom mitt bruna hår.

"Men du är vackrare." Envisas han om och stryker våra näsor mot varandra. Det, och repliken såklart, får mig att le stort och kollidera våra läppar.

"Every revolution starts and ends with her lips." Citerar han och orden får mig att rodna.

"Ska det inte vara his lips?" Frågar jag finurligt och han skrattar.

"Låt mig vara romantisk." Mumlar han och tittar lekfullt i mina ögon.

"Det behöver du inte," börjar jag och biter mig i underläppen. "Jag älskar dig ändå."

••••
FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT
Men jag har inte känt någon inspiration alls?! Bara nu när jag vaknade klockan 4 (?!?!?!!!!!) och min kropp bah "nej nej du ska fan inte sova, jag får dåligt samvete på grund av dig. Så ta fucking mobilen och skriv nåt på din dumma bok."