15 år och gift • f.s

T W E N T Y T W O

Jag låg på det trånga golvet i slottet som var huvudbyggnad på lekplatsen och tittade på en spindel som hissade ner sig med hjälp av sitt nät och sedan upp igen. Han måste ha varit lika uttråkad som jag. Vädret var som vanligt en juni dag i Sverige, alltså sken solen men man kände fortfarande av vårens köld. Jag hörde trädkronorna dansa med vinden och några bin flög lite överallt.

Jag tänkte på inget annat än spindeln då, att jag skulle kunna tänka mig att leva ett spindelliv, även om de flesta är äckliga. Men jag är ju äcklig likaså, det borde inte finnas ett problem på den fronten. Och vi, människor, är nog lika äckliga enligt spindlarna, om inte värre. Jag skulle passat som en spindel.

Jag hörde en bil parkera på parkeringsplatsen några meter bort, tänkte att det är konstigt eftersom lekplatsen är sedan länge glömd. Men efter några sekunder av grubblande kom tanken på parken jag befann mig i till mitt medvetande. Kanske skulle någon gå en långpromenad med sin hund? Vem vet.
Dock kom nästa bil, och sedan nästa. Precis efter varandra. Som att förarna kom hit för att träffas precis vid detta timslaget. Om det verkligen skulle varit hundälskare, skulle det varit en hel klubb som tycker att det är kul att gå runt och plocka upp bajs tillsammans.

Jag satte mig upp för att se vad som föregick men med min korta kropp såg jag bara väggarna från lekplatsen. Jag var tvungen att ställa mig upp, på knä i alla fall. Och det var det jag gjorde. Tog ner handflatorna mot trägolvet och vände mig smidigt om, så mina knän slog i materialet under mig. Med mina nyfikna ögon tittade jag ut över gräsmattan, och när jag såg flera av Magnus maffiamedlemmar kände jag hur hjärtat slutade slå för en millisekund och sedan började arbeta på högvarv, som att det skulle hoppa ur bröstet. Mina lungor tömdes på luft.

Tre bilar, vilket motsvarade tolv arga män med pistoler. Ungefär hälften stod kvar vid de svarta jeeparna medan de andra gick emot slottet jag befann mig i. De såg mig, borrade in blicken i min rädda kropp tillsammans med sina vapen riktade mot mig. Min hjärna skrek åt mig att springa, springa för allt jag har, medan mitt hjärta ville låta de ta mig, så jag äntligen fick träffa Felix igen. Så jag stod still, kunde inte välja något vettigt då det ändå var lönlöst att springa, de skulle hittat mig. Och djupt inuti all kärlek till Felix finns även ilska och något som äcklar mig enormt. Hans koppling till Magnus och allt han fått efter sin far i arv fick mig att vilja spy bara vid tanken.

En man kom upp till slottet och tittade ner på mig med ilskna ögon. Det var samma ögon jag såg när jag togs ifrån min familj. Den bruna färgen av hat fick mig att falla handlöst ner på rumpan och backa av rädsla tills jag slog ryggen i väggen. Brunetten bara flinade. Han kom fram till mig, böjd då han var för lång för att stå rakt i slottet och tog ett fast grepp om min fläta. Det är så han drog ut mig, genom att dra i flätan. Det gjorde fruktansvärt ont och jag gömde inte undan smärtan utan skrek rakt ut.

Tillslut har han dragit mig över hela golvet och låtit mig ramla ner i sanden. Hans kollegor skrattade hånfullt och de flesta började redan gå tillbaks till sina bilar. Mannen med de bruna ögonen tog tag i min arm och fick mig att ställa mig upp, sedan puttade han mig mot den närmsta jeepen.