Sapphire eyes ~ON HOLD~

Embrace

Kap 4 

Jag såg in i de svarta ögonen. Mannen var lång och smal, med svart bakåt slickat hår.

''Ehm… Hej?'' Svarade jag honom osäkert. ''Letar du efter Annika? Hon är bortrest.'' Det sa jag även fast flera varnings klockor ringde i bakhuvudet. Vad gjorde han här så tidigt? Och hur visste han mitt namn? Det måste vara en gammal bekant till familjen. Men jag kände inte alls igen honom...

''Det är inte Annika jag vill träffa. Jag kom faktiskt för att hämta dig.''

Han gick med långsamma steg över gräsmattan, jag stod alldeles förstummad. Det tog ett tag innan orden sjönk in.

''Hämta mig?''

Större delen av mannens ansikte låg i skuggan, endast det svaga skenet från hallen lyste ut genom glaset från ytterdörren.

''Det stämmer.'' Han sträckte ut händerna och gick oberört närmre. ”Jag hoppas att det inte blir något problem?''

Mannen gick nu fram så ljuset lyste upp hans kritvita ansikte. Han hade ett grin som visade ett par sylvassa tänder på varsin sida om munnen. Men  min blick fastnade på hans ögon. För de var inte alls svarta längre, utan blodröda.

''Så, Novalie kom med mig nu.'' Han svepte fram handen mjukt i luften. Jag kände hur jag stötte in i trädet bakom mig. Mitt favorit träd…

''V-vem är d-du?''

Skräcken hotade att kväva mig för plötsligt kunde jag inte andas.

 ''Se mig som din vän, Nova, en kär vän. Jag kan ge dig allt du vill ha. Om du bara följer med mig.'' Ögonen gnistrade i röd crimson och han stirrade på mig som ett hungrigt rovdjur.

''Kom till mig.'' Sa han bara.

Och det såg ut som om han verkligen trodde att jag skulle gå till honom. Var han galen? Varför skulle jag gå till honom!? Världen rusade emot mig när jag tog till flykten. Men jag visste inte varför jag sprang rakt in i hans armar, eftersom att jag hade sprungit bort från honom.

''Få se på dig. Ah, du är vacker, väldigt vacker. Han kommer att blir nöjd, mer än nöjd!''

Jag slet med kroppen och försökte dra mig loss, men mannen rörde sig inte ur fläcken.

''Släpp mig! Vad gör du? Vad vill du mig!?''

''Just nu... Vill jag bara få av dig det där nedrans halsbandet.'' Morrade han med en blick ner på silverberlocken.

Halsbandet jag fått av mamma? Varför? Plötsligt slog en kraftig vind förbi så jag ramlade omkull. Mannen var försvunnen och jag vaknade genast till liv.

Jag såg mig hastigt omkring överallt, bakom båda axlarna och mot huset men det var alldeles dödstyst. Hjärtat bultade högljutt i tinningarna och jag andades våldsammare än jag någonsin gjort i hela mitt liv.

På darrande ben lyckades jag ta mig upp och sprang mot huset.

Om jag bara nådde dörren! Där fanns Marcus, Ina, värmen och tryggheten! Den normala världen... Bara jag nådde dit skulle allt bli som vanligt igen. Kanske skulle jag vakna upp och inse att det här bara var en enda stor dröm. En mardröm!