Sapphire eyes ~ON HOLD~

Sound of tears

 

Kap 6

Jag kände kinderna hetta när jag nästan motvilligt drog mig ur Anons plötsliga omfamning. Jag hade inte alls räknat med att han skulle besvara kramen. Och det värsta var att jag gillade det mer än jag borde.  

''Alltså, tack för det där. Det är... jag menar vi... Mr Clark...'' Orden fastnade i strupen, och jag såg ner på mina fingrar som rörde sig som de alltid gjorde när jag var riktigt nervös. Att just Anon sett allt, hur stor otur fick man ha egentligen?

 Nervöst började jag fingra med kedjan på jeansjackan istället och bet mig i läppen. Vad skulle jag säga? Och Anon bara stod där alldeles cool lugn.

Korridoren kryllade av elever, men inte som vanligt för att många hade lunch den här tiden. Jag kände mig som världens vrak och undrade om jag skulle ta ledigt förresten av dagen. Kanske med Anon? Nej! Jag fick inte tänka den tanken, även om den var otroligt lockande.

''Tack i alla fall.''

''Vill du ha videon?'' Frågade han och var precis på väg att dra upp sin mobil ur fickan. Jag lyfte blicken och såg på hans starka profil som framhävde käkarna och den raka näsan. Men vad sa han? Videon? Nej! Jag ville inte ha den på min mobil! Jag ville bara att den skulle försvinna från jordens yta, för alltid! Jag skakade snabbt på huvudet.

''Nej jag vill inte ha den, bara, ta bort den.”

''Ok.''

Med dem orden försvann han. Jag hade bara sett ner på fötterna en kort stund, men nu var han borta. Inte ens i myllret med färger syntes hans kolsvarta, långa hår. Okeeej? Jag såg mig omkring. Hade han blivit bortförd av aliens eller? Om han inte hunnit till trappan alldeles bakom? Jag såg upp för trappan innan jag skakade av mig en rysning. Hur kunde man bara försvinna sådär?

Men så började jag gå mot utgångarna och sneglade mig omkring för att se så jag inte stötte på en viss Mr Clark under tiden. Läraren som jag nu hade tappat all respekt för. Jag gick på ostadiga ben mellan ryggsäckar och ansikten och svalde hårt. Verkligheten kom långsamt tillbaka och halsen var alldeles tjock av gråten medan jag sakta tog in omgivningen. Jag måste se hemsk ut.

Slött trevade jag innanför jeansfickan innan jag drog upp mobilen och tryckte in Marcus nummer. Fingrarna darrade fortfarande och bara tanken på hans röst fick det att vända sig i magen. Vad skulle han säga? Skulle han tro att jag hade försökt något med Mr Clark innan? Eller bli helt psycho och gå berzerk?

Jag gissade på det senare, Eftersom att det var så Marcus var, beskyddande och våldsam när han förlorade kontrollen Visst hatade jag den där Clark, men inte nog för att jag ville se honom död. Ändå behövde jag verkligen höra hans röst.

''Novalie.''

Steve. Åh nej... Det här kunde inte bli värre. Jag hade aldrig varit bra på såna här situationer, nu måste jag komma med nån löjlig förklaring också som jag absolut inte orkade med.

''Hej Steve, jag såg dig inte.''

Med ett litet skratt som rosslade illa i halsen, drog jag bort en tår från den redan dyblöta kinden. Vem försökte jag lura? Innerligt hoppades jag att Steve var en av dem killarna som sprang sin väg vid blotta åsynen av tårar.