Sapphire eyes ~ON HOLD~

Dreams of a battle

 

Kap 7

Anons Pov

Allt blev svart medan vinden ropade hennes namn. Jag kunde höra de kalla viskningar i regnet som smattrade ner i det höga gräset runt omkring oss. Men det var redan försent, Novalie föll ner på knä i den blöta jorden som om all luft lämnade lungorna.

  

”Nova?”

Hon svarade inte utan andades bara våldsamt och stirrade på något framför sig. När vinden ökade reagerade hon på krafternas starka närvaro och höll för öronen som om hon trodde att det kunde få rösterna att försvinna.

Men jag visste bättre, det här var något annat, starkare än jag sett under mina 20 levnadsår och det bådade inte gott. Stormen begravde oss i ett brusande hav när vinden slet i träden och drog fram som döda vålnader över ängen. De hade kommit för Novalie och jag måste böja mig för deras lagar.

En brännande känsla fick mig att se ner på halsbandet som nu glödde som blodröd eld i min hand. Allt gick så fort att jag inte hann reagera, för plötsligt slungades rubinerna mot ett säkert mål och klistrade fast som iglar över Novalies hals. Jag försökte röra mig när ett hjärtskärande skrik ekade ut över gläntan, men luften var tjock och tung, som om osynliga armar höll mig rotad i marken. Det fräsande ljudet blev värre och värre, tills den äckliga lukten av bränt kött stack i näsan. Med en dov duns åkte hon ner på rygg och började kråla omkring som en mask i gräset, tills de ljusgrå byxorna blev alldeles smutsiga av jord och grönska. 

Världen snurrade, hennes skrik kändes som miljontals nålar som penetrerade varje del av huden på kroppen. När jag försökte röra mig drog tyngdkraften från jordens inre ner mig i en djup tunnel utan slut. Men jag vägrade ge efter, varför gjorde de såhär mot henne? Deras enda arvinge? Deras eget blod?

Med avsky såg jag hur krafterna arbetade och något mörkt höll på att ta över mitt sinne. Ett hat utom kontroll, som fortsatte växa och vibrera runt skölden som höll mig tillbaka. Känslan slog ut i sin fulla kraft och i samma stund var jag fri. Jag rusade mot henne, vägen dit kändes som en hel evighet men just när jag sträckte fram handen slungades jag tillbaka och landade på fötterna ett tiotal meter bort. När jag vände mig mot Novalie igen, fylldes jag med sådan stark ångest att ögonen började bränna och hennes skrikande gestalt förvandlades till en blurrig smet med något svart och grått som rörde sig på marken. Varför tog jag henne hit?

  

Marcus Pov

  

*Är du säker på att hon är här?

Artic stannade längst upp på backkrönet och vädrade med nosen i luften. Jag spanade in mellan träden och lät mina rovdjursögon se genom det tidiga vår mörkret.

*Jag är säker. Hon måste vara här.

  

James tassade fram med lätta steg och följde ett spår över marken innan han vände sig till mig med den gula blicken. 

*Det här är Novalies doft, ingen tvekan om den saken. Men det är konstigt, den kommer från mitten av gläntan.