If you prank me, I'll prank you

12

Rebeckas perspektiv

- han sa vadå??? Frågar jag ilsket för jag kan inte ta in allt Erik berättat för Emma. Vi har inte sagt något till Clara än.

- det var inte allt, han sa även att Adam aldrig utnyttjade dig att han bara fick dig att tro det. Säger hon långsamt och när jag hör det blir jag först lättad men sen arg.

- det klart han sa. Han lurar dig, du gick väll inte på deras lögner.

- självklart inte, jag menar jag tänkte bara att du kanske ville veta att de kan försöka få över dig med.

- tack. Säger jag och kramar henne.

- så... vill du prata om Miranda? Frågar hon och jag tittar ner i mina händer
Jag skakar på huvudet och hör hur hon suckar lätt, Jag andas in och ut. Jag hör hur det darrar när jag andas ut.

- det är bara... hon blir inte bättre. Och jag kan inte komma över att det var någon som knivhögg henne, det var ingen olycka. Sen har jag haft dem här drömmarna, Berättar jag för Emma.

- vadå för drömmar? Undrar hon.

- jag ser framför mig när det händer, sen är det Adam som står vid henne och drar ut kniven ur hennes rygg och sedan flinar åt mig. Och stänger ögonen då jag inte vill tänka på det. Men så fort jag stängt dem ser jag Mirandas livlösa ögon framför mig så jag öppnar dem snabbt. Emma lägger sin hand över min och ser medlidande på mig. Men jag behöver inte hennes medlidande så jag reser mig upp och ställer mig vid fönstret.

- jag är ledsen att... börjar hon men jag då ser jag något konstigt nedanför huset på gatan.

- sssshhh! Fräser jag åt henne och hon ger mig en irriterad blick.
Jag pekar på människorna som står och pratar om något som verkar allvarligt. Jag öppnar försiktigt fönstret men bara så lite att det inte märks att det är öppet sen sätter jag mig längs väggen och försöker lyssna efter vad de säger.

- .... vadå påkommen?!... nej, nej, nej.....Idiot.....Du kan ju inte göra någonting. Säger någon som jag känner igen. Det låter som ett telefonsamtal. Jag tittar försiktigt ut genom fönstret för att se vem det är men han står med ryggen mot oss och har en luva. Då vänder han sig plötsligt och jag hinner se ansiktet fort innan jag duckar ner så att han inte ska se mig.

- vad?? Undrar Emma då det säkert ser ut som jag sätt ett spöke.

- Så hon ligger fortfarande i koma... okej... ja... fortsätt med det. Säger mannen och så hör jag steg och sedan i ringklocka från vår dörr. Jag ser mot gatan om mannen att kvar, vilket han inte gör så jag bestämmer mig för att inte öppna.

- vem var det? Varför öppnar du inte?

- det var min pappa... svarar jag.

****

Flashback 12 år sen (Rebecka är 16)

Jag vaknar av röster från rummet bredvid.

- vad?? Jag...

- va tyst!... BANG!

Jag reser mig från min säng, går till dörren och öppnar den försiktigt. Jag tittar ut och ser pappa trycka upp någon mot väggen. Jag öppnar dörren lite till men den knakar och pappas blick vänds mot mig. Han tar tag i mitt hår hårt och drar ut mig ur rummet. Jag kan inte riktigt se men han håller något svart mot min tinning det är kallt och hårt men allt jag ser just nu är min mammas tårfyllda ögon och något rött rinner från sidan av hennes huvud. Jag gråter och vänder mitt huvud försiktigt mot pappa och ser hur han stirrar ilsket mot mamma. Men han vänder för blicken mot mig och för ett ögonblick ser jag något i hans ögon som kan beskrivas som förtvivlan jag har aldrig riktigt förstått det ordet men jag skulle beskriva hans blick som det. Men det försvinner snabbt och hans blick vänds mot mamma.