The Cafe Girl

Kapitel 4

Fyra veckor senare

Jag vaknade till och tittade mig omkring. Ända sen det hände har jag inte kunnat slappna av. Som tur så har jag inte sett honom, för än nu.

Dörren knarrade upp och ett svagt ljus klämde sig in och la sig som en tunn ljusstrimla på golvet. En skugga bildades på golvet och jag blundade. Jag hörde några sakta knarrande steg och jag försökte låtsas sova.

''I can see that you are awake. I'm not stupid''

Jag svarade inte utan fortsatte att blunda.

''Com on Lia. Look at me.''

Det blev tyst i någon minut och jag kände hur rädslan steg i mig. Jag kände en varm andedräkt mot min kind innan han fortsatte.

''LOOK AT MI LIA!!!''

jag tittade upp och mötte ett par mörkbruna arga ögon. Jag darrade av rädsla och det måste han ha sett för han log belåtet som om han hånade mig.

''You are scarred for me, isn't you?

Well that just what I want, it will all be... just better.''

''You know.. If you want to have any money or your moms old awful things you have to do exactly what I tell you to do''

Han slutade aldrig stirra rakt in i mina ögon och det skrämde mig. Hanns möra ögon såg som uttorkade ut och hans leende var snett och ondskefullt.

Hela jag skakade och jag ville bara att allt skulle vara som vanligt. Det ända jag vill är att få bo i Sverige med mamma och bara fantisera om hur pappa skulle vara.

Jag blundade och försökte trolla mig bort från situationen. Jag bad tyst till Gud men jag vet att Gud inte finns, eller jag tror inte det i alla fall, man i det här läget är jag villig att pröva allt för att försvinna.

Jag kände den varma andedräkten komma närmare mig och innan jag han reagera kände jag ett par hårda torra läppar pressas mot mina. Jag öppnade ögonen i panik och slog bort honom.

''Well well, what have you done Lia? You only doing it harder for your self you know.''

Jag kände frustrationen som steg i mig och jag skulle precis resa på mig när jag kände ett hårt slag mot mitt ansikte och det sved till. Han tryckte in något i min mun som snabbt smälte bort. Tårarna började rinna och jag blev som förlamad. Jag viset inte vad jag skulle göra. Det var som att jag var i en dröm och jag såg allt suddigt.

Långt bort kände jag hur någon rörde mig men jag kunde inte säga vart och inte av vem. Allt var suddigt och jag kände bara hur en tyngd hamnade på mig. Allt snurrade runt i huvudet och det dunkade i det högra ögat där han hade slagit mig.

Det blev bara värre och värre och nu var jag helt förlamad. Mitt huvud var helt piggt och tankarna rusade runt. jag var så klarvaken i huvudet men hur jag än försökte kunde jag inte få min kropp att röra sig.

Jag kände hur hans mun var som ihop klistrad med min. Hanns tunga letade sig in till min och hanns händer var över allt. Hanns läppar försvann och jag försökte säga något men mina läppar var så slöa så jag fick bara ut mig något stön.

En kall vind pust kom på min mage och jag kände att han höll på att skita av mig den. En sekund efter var han igång igen och tryckte sina läppar mot mina. Han tog snabbt av sig sina kläder och började knäppa upp mina byxor. Han flåsade hastigt och kunde inte få nog.

Tårarna forsade ner för mina kinder som han sedan slickade upp. Han äcklade mig så mycket och jag önskade bara att allt bara skulle försvinna.

Precis när han skulle dra ner mina trosor ringde det på dörren. Han klev sakta bor från mig och satte snabbt på sig sina kläder och sen var han borta.

Jag hörde hur dörren öppnades och några märka röster. Sedan smälldes dörren igen och det blev helt tyst. Min puls var alldeles för hög och tårarna fortsatte att rinna längs min kind. Paniken och rädslan var kvar i mig även fast jag visste att jag hade blivit räddad av dörrklockan.

Jag vaknade till och satte mig upp. Klockan var nio och så jag var sen till skolan. Jag tittade ner på min kropp och tårarna började rinna igen. Det hade inte varit någon dröm. jag klev sakta upp från sängen och gick fram till spegeln. ögat var svullet och svart och det dunkade i hela huvudet. Jag tog en Ipren och försökte sminka över ögat.

Min mobil vibrerade och jag svarade.

''Are you alright?'' Hörde jag Marcus nästan skrika.

''I have call you like 20 times! were are you?''

''I'm fine'' ljög jag. Visst var han en väldigt bra kompis till mig men jag har bara jämnt honom i några veckor och det sista jag vill är att skrämma bort honom genom att vara ett vrak. för vem vill vara tillsammans med någon patetisk som bara klagar om det ena efter det andra. Så istället ljög jag.

''I'm on my way. see you in school at lunch.''

''Ok great see you soon. bye!''

Jag la bort telefonen och tog en lång durs för att skölja bort allt från igår. jag klädde på mig och satte på mig ett par solglasögon för att dölja blåtiran och sprang till bussen.

Tack för alla röster. Jag trodde ingen hade läst det jag skrivit så jag blev väldigt glad.