The Cafe Girl

Kapitel 7

Nu är skolan snart slut och alla arbeten börjar bli klara nu. Det är Sååå skönt! Så jag kommer vara mer aktiv här också. Jag tänkte också säga att för lite mer än en vecka sedan så la jag ut ett nytt kapitel, alltså kapitel 6. Jag vet inte varför men den hamnade efter kapitlet "förlåt"... Om ni läst på min anslagstavla så har ni redan sett det och det är där som jag kommer fortsätta skriva om något liknande händer så titta där lite då och då om ni känner för det. Där kan ni också skriva om ni undrar något och vill vara säker på att jag ska se det.

Hoppas jag inte gjorde det allt för krångligt.

Tårarna forsade ner för mina kinder och gjorde så jag såg allt suddigt. Jag sprang in bakom ett hus och gled ner längs väggen och begravde huvudet i benen.

Jag vet inte ens varför jag sprang iväg. Han förtjänar att få veta sanningen, det är ju inte han som gjort något fel.

Det är bara det att jag inte vågar säga det. För om jag säger det högt så förstår jag att det verkligen har hänt och det är jag rädd för.

''Lia.''

Marcus satte sig bredvid mig och la sin arm över min nacke. Han drog mig närmare honom och jag blev lite lugnare.

"Lia, you don't have to tell me. I just think that you will feel better if you tell me.''

''Yes I have to tell you! You're my best friend, you're like my brother and we tell everything to etch other, right?''

''Yeah...''

''So I'm going to start from the beginning. But first you have to promise me something."

''What?''

''Don't be angry on me, I didn't know what to say to you so I lied.''

''What are you talking about?''

''You will se.''

Jag satte till mig och lutade huvudet mot väggen. Jag blundade och tog ett djupt andetag.

"It all started the day I came late to school, I don't know if you remember but it was where it all began. The night before, when I had come home, dad began to hit me. Or he didn't hit me that much at that time but it was still the worst night of my life and I can't forget it. That was why I avoided you for a while and that's why I lied to you. I know we're best friends and that we shouldn't lie to each other but I didn't know what to do."

Jag tog ett djupt andetag och klumpen i halsen växte. Jag försökte hålla tårarna borta och försökte hålla rösten så den inte sprack.

''Everything just got worse after that. every day after school when I got home, I got ...''

Jag tog ett djupt andetag.

''... I was beaten. He always said something like that mom had destroyed overtaken life and that now I did the same. He said he understood why the mother killed herself, that is because of me ... After a few weeks he brought a girl home after work. She was there when I got home so I believed that everything would be fine, or at least I would not have to be beaten that night. But that did not happen. Instead, she stood by and grinned at me while he did what he always did. First he... ''

''Please, don't tell me!"

Jag tittade på honom och hans ögon var helt glansiga.

''She continued to stand by and grin at me when he hit me, every day. I almost think that her grin is worse than being beaten. '''

''I...I..I just can't live like that anymore...''

Det blev tyst ett ganska långt tag och jag såg hur han tog in allt. Jag ville så gärna berätta allt men det gick bara inte. Det är bättre om han får reda på lite i taget.