The Cafe Girl

Kapitel 6

~ ETT ÅR SENARE ~

Mamma

Ett år har nu gått sedan du dog. Ett år sedan jag hamnade i det här helvetet.

Jag vet att du vill att jag ska vara stark men jag gör så gått jag kan. Jag har kvar mitt jobb på det lilla kafét som jag har berättat om. Det är inte mitt dröm jobb direkt men dem som jag jobbar med har blivit som min familj och jag får lön så snart har jag så det räcker till en egen lägenhet. Allt jag vill är att komma här ifrån men det tar tid.

Jag vet att du hade velat att jag skulle vara lycklig men jag kommer bli det snart. Så fort jag kommer bort från det här och kan flytta bort från pappa kommer allt bli bra, jag känner det på mig.

Jag andades ut och klev av bussen. Det var sommar och jag hade precis gått klar min kurs så nu hade jag fått heltidsjobb på kafét istället för deltids. Ganska skönt faktist. Värmen trycktes mot mina ben och en kall vindpust gjorde så mina ben blev helt knottriga.

Jag gick längst den smala gången och in på en gränd. Det är en liten genväg som jag har hittat. Eller genväg kanske man inte kan säga, det tar ungefär lika lång tid som att gå på gatan men här är det mycket lugnare. Jag har faktist aldrig sett någon här. Det är lite som en labyrint men nu när jag hittar här älskar jag den här vägen. Det är så lugnt och så påminner det mig om mamma.

"Good morning Lia!"

Ett leende bildades på mina läppar och jag svarade glatt tillbaka.

"Good morning Joseph!"

Joseph är en av dem som jobbar på cafét. Det är han, jag, Lauren och Sarah. Jag gick in i det lilla personal rummet och lämnade mina saker. Jag tittade mig snabbt i spegeln så sminket som täckte blåmärkena fortfarande satt på innan jag skyndade mig tillbaka. Jag satte på mig mitt förkläde och tog mitt block och sedan var det bara att börja jobba.

Jag gick fram till min första kund för dagen och skrev ner vad han ville ha. Jag hämtade det han önskat och gick sedan tillbaka till honom. Det var nästan alltid samma kunder här så jag visste nästan vad alla hette. Dagen gick ganska fort fram och det kändes som att jag bara han börja innan det var dags för lunch.

Min mobil vibrerade och jag svarade:

"Hi, it's Lia."

"Hi Lia! I just wonder if you want to grab some lunch or something?"

"Well, it depends on who you are." Sa jag lite ironiskt även fast jag visste att det var Marcus.

"Haha I know you know who I am."

"Ok George, I would love to eat some lunch with you."

"Hahah, but can you meet me at the bridge? "

"Yeah, I'll be there in five minutes."

"Se you! Bye"

Jag la ner mobilen i fickan och gick in k personalrummet.

"Why do you smile so much?" Sa Sarah och log lite snett.

"Is it Marcus again?"

"Maybe"

Vi log mot varandra och sedan skyndade jag mig där ifrån. När jag kom till bryggan satt Marcus på den lilla bryggan med en korg bredvid sig.

"So what's for lunch?''

"I've got some sandwiches, some coffee... and a smoothie fore you. Not coffee drinker." Han puttade till mig och jag lipade mot honom. Det kändes så skönt att ha honom. Han är verkligen den bästa ven man kan ha. Allt är så lätt med honom.

Vi åt upp våra mackor och la oss sedan ner på bryggan med fötterna hängande ner i vattnet. Solen la sig som ett lager på min skin och en vindpust trycket sakta bort den.

"Lia?"

"Yeah?"

"Are you alright? I mean... Does your dad still hurt you?"

"It's ok Marcus"

"No it isn't! And if he still hurt you... you can stay at my plays, if you want"

Jag svarade inte utan fortsatte att titta upp i himmelen.

"Have he... Am.... Have he....."

"Marcus it's ok! I promise! He doesn't hurt me anymore"

"But I can see that you are blue on your shoulder and your lip is broken. I can see that he still hurts you!"

Hans röst blev mer och mer hård och min puls ökade. Jag satte mig upp och mötte hans blick. Hans ögon lyste rädsla och jag visste vad han tänkte fråga, det är bara det att jag vet inte om jag kan berätta det. Jag vet inte om jag kan berätta om vad som hände.

"Just tell me Lia, have he touched you? On privet pleases?"

Han sa det väldigt fort och tyst som om han var rädd att säga det högt. Han tittade allvarligt på mig och hans puls var väldigt hög.

"I.. I must go. Thanks fore the lunch"

Jag reste på mig och började halvspringa där ifrån.

"Lia! Lia wait!"

Han sprang efter mig och tog tag i min handled.

"Lia please tell me!"

"I can't Marcus! I can't"

Tårarna rann ner för mina kinder och jag sprang iväg, bort från Marcus.