Den fjärde

1. Välkommen till Mystic Falls

När de passerade skylten sköljde en våg av ångest genom henne och hon kände hur tårarna pressade på bakom ögonlocken. Att flytta från New York hade alltid varit hennes största mardröm. "Det känns jobbigt nu i början, men det kommer bli bättre sen" var vad alla sa till henne. Hon fick le och nicka mot dem när hon egentligen bara ville skrika att de kunde dra åt helvete. Hon gillade inte förändring, eller överraskningar på något sätt. Hon behövde ha kontroll, och fick hon inte det fanns det inget som kunde stoppa henne tills hon fick vad hon ville. Hon var listig och manipulativ, men inte elak. Och så hade det alltid varit. Tills nu.

Det hade börjat mörkna och björkarna längs vägen hade nu bytts ut mot höga tallar eller granar. Molnen låg som ett täcke över himlen och ingen sol syntes. Det var en ödslig och väldigt liten stad. 1 skola, 1 bio, 1 restaurang, 1 torg. Här kände alla varandra, vare sig man ville det eller inte. Men samtidigt en trygg och ofarlig plats där alla kunde känna sig välkomna. Staden hade grundats för väldigt länge sedan av fem grundande familjer. Fell, Forbes, Gilbert, Lockwood och Salvatore. Det fanns många myter och historier om familjerna från århundraden tillbaka som många fortfarande fascinerades av. Mestadels var det historier om övernaturliga väsen som vampyrer och varulvar som berättades, och alla barn hade sin favoritfamilj. Det fanns fortfarande personer från dessa släktband kvar idag, som gärna skröt om sitt efternamn. Nu var det längesedan något intressant hände. Men människorna klagade inte. De var nöjda över sin lilla stad. Mystic Falls var världens tryggaste plats. Verkade det som.

De svängde upp på den asfalterade uppfarten och stannade bilen. Familjen Hunters nyköpta hus stod mörkt och ödsligt på tomten och omringat av skog. Det fanns ett garage i samma vita träfasad som huset och hade en bricka med 49 på. Det var husrummet. Familjen reste sig ur bilen och suckade glatt efter en lång bilresa. Den fjortonåriga dottern Avery tog genast upp mobilen för att filma huset och skicka till sina kompisar tillbaka i New York. Även fast Avery hade många vänner och tyckte om New York hade hon faktiskt varit ganska positiv över flytten och redan kollat upp hennes nya klasskamrater på Instagram. Avery hade alltid haft lätt för sig socialt och skaffat nya vänner utan problem. För henne var livet en lek och hon njöt varje sekund av det.

"Jag går en kort promenad, bara runt kvarteret, eller ja, jag bara går någonstans. Måste sträcka på benen." Utan att kolla på föräldrarna eller vänta på deras godkännande klev sjuttonåringen ur bilen och gick ner mot vägen. Hon lämnade sin mobil och jacka i bilen, ett val hon sedan ångrade. Vinden blev kraftigare och det blev mörkare och mörkare. Hon gick och rensade tankarna och hade en bra tankestund med sig själv, kanske lite för bra. Hon bara gick utan att tänka sig för och insåg tillslut att hon inte hade någon aning om vart hon gått. Hon var vilse. Utan mobil eller jacka, bara en tunn kofta som täckte armarna. Hon stannade upp och kollade sig omkring och drog men händerna över armarna för att skapa någon sorts värme. Det var mycket mörkt och gatlyktorna hade tänts som tur var. På långt håll kunde hon ana ljus. Hon bestämde sig för att gå dit i hopp om att kunna värma sig och kanske låna någons telefon och ringa sina föräldrar. Efter tre minuter var hon äntligen framme och läste på byggnadens skyllt. "Mystic Grill" stod det och det verkade vara öppet. Hon drog i den tunga dörren och suckade av lättnad och behag när värmen inifrån nådde henne. Det var nästan helt tomt, förutom en kvinna vid baren och bartendern. Han nickade mot henne och hon gick fram och satte sig på en sliten barstol. Det som hördes var en öppen eld där en brasa nästan höll på att slockna, och kvinnans tysta mummel. Hon var förmodligen väldigt berusad.

"Ursäkta, finns det en telefon här som jag skulle kunna få låna?" Den mörkhåriga och brunögda bartendern rynkade ögonbrynen och funderade, som om han tvekade, innan han svarade.

"Egentligen är den bara till för anställda, men ni är dem enda här. Jag går och hämtar den om du lovar att inte säga till någon." Han blinkade med ett öga mot henne och smålog. När han gick in i rummet bakom baren vände sig kvinnan om.

"Jag känner igen dig, Elena va?" Den blonda kvinnan mumlade fram orden och stödde huvudet mot sin hand så att kinden nästan mosades. Sminket var smetat över hela ansiktet och mascaran hade runnit som om hon gråtit.

"Elena? Nej jag är precis nyinflyttad, så jag tror inte att vi träffats förut." Hon drog det bruna håret bakom öronen och rättade sig på den höga stolen.

"Kanske det." Hon skakade på huvudet och blinkade till som om hon precis vaknat upp ur något. "Men du är väldigt lik henne. Eller så är det jag som haft en shot tequila för mycket." Hon log och skrattade svagt.

Bartendern kom tillbaka med en gammaldags telefon och lät henne göra ett samtal. Innan hon gick vände sig kvinnan om mot utgången och ropade.

"Du." Hon tog en paus som om hon försökte komma på vad hon skulle säga. "Vad sa du att du hette?" Bartendern höjde ögonbrynen som om han också undrade.

"Ah, de sa jag aldrig. Venice Hunter." sa hon och log innan hon återigen gick ut i den kalla septemberkvällen.