Venice, som vid det här laget nästan somnat stående med händerna fastbojade återgick snabbt till verkligheten när ljud från den tunga dörren ekade i det isolerade stenrummet. Hon öppnade snabbt ögonen men behövde kisa när ljus strömmade in. Efter att inte ha ätit eller sovit på flera timmar och sedan spenderat de senaste timmarna i totalt mörker tog det tid innan ögonen vande sig och hon fick anstränga sig mycket för att hålla dem öppna. Hon kunde urskilja två personer, en man och en kvinna.
"Du hade rätt. Det är Katherine. Det kan inte vara någon annan." Den långa brunetten med stora kastanjebruna ögon och olivfärgad hy steg in i rummet.
"När kommer dagen då du inser att jag alltid har rätt Elena." Damon flinade och stängde dörren efter sig och rummet dränktes av mörker igen.
"Vad vill ni mig? Och var är jag? Snälla skada mig inte." sa Venice skakande utan att våga kolla upp på människorna.
"Du nästan dödade mig. Och inte bara en gång. Så du har tur att jag inte dödar dig nu på direkten." Elena var inte förvånad eller chockad längre. Hon kokade av ilska och utan att tänka efter gav hon den nästan svimmande Venice en rejäl örfil. Smärtan brände och sved.
"Sluta! Vad håller ni på med? Släpp ut mig! Snälla, ni har förmodligen fel person. Jag heter inte Katherine." När smärtan lämnat kinden vågade Venice kolla upp på personerna framför henne och hon greps av chock när hon insåg att kvinnan framför henne såg exakt ut som hon själv. Venice backade hastigt i panik oj slog huvudet i väggen. Hon försökte blinka flera gånger men varje gång hon öppnade ögonen igen var det samma person. En kopia av henne själv.
"Sluta lek, Katherine. Snyggt move, fejka sin egen död. Klassiskt." Mannen log tillgjort mot Venice och klev närmare henne. Han rynkade sina mörka och tjocka ögonbryn och fäste hans ljusa ögon i hennes och talade långsamt och bestämt. Hans pupiller ändrades plötsligt.
"Vem är du?"
"Venice Hunter." svarade hon automatiskt. Han lossade hennes handbojor och hon föll genast till marken och stönade av lättnad. Skräckslaget såg Venice när han tog upp en liten kniv från bakfickan. Även fast det var mörkt i rummet lyste knivens blanka blad. Venice hjärta bultade och hon blev torr i halsen och fick inte fram ord. Skakandes kröp hon längre in mot väggen utan att dra blicken från den vassa kniven. Damon vände sig om och kollade på Elena för att få hennes godkännande, och hon nickade. Han klev närmare Venice och satte sig på huk och höll kniven framför henne. Han fäste ögonen K hennes precis som tidigare och talade likadant som innan med hans mörka och obehagliga röst.
"Ta den här kniven, och hugg dig själv i magen."
Utan kontroll över sina rörelser sträckte Venice fram den skakande handen och greppade tag i kniven. Varje cell i hela hennes kropp skrek "NEJ!" men hennes muskler rörde sig automatiskt. Hennes andning blev kraftigare och kraftigare när hon höll kniven framför magen med spetsen inåt. Hon såg förfärat upp mot mannen och kvinnan som båda såg bestämt på henne. Ett vrål och ilande skrik hördes när hon tryckte in kniven i magen och blodet forsade och färgade hennes vinröda tröja ännu mörkare.
YOU ARE READING
Den fjärde
FanfictionI en stad av mysterier börjar Venice Hunter i Mystic Falls High School och hennes liv förändras för alltid. (The Vampire Diaries FanFiction)