Den fjärde

4. Fast

Smärtan dunkade i huvudet och hon märkte med panik att hennes händer var fast. Hela hon var fast. Försiktigt öppnade hon ögonen och insåg med skräck var hon var. I en cell, förmodligen i någon källare. De mörka stenväggarna hindrade all sorts värme att ta sig in. Det var iskallt. Venice började rycka i händerna som satt fast i varsitt par handbojor som var fastkedjade i väggen. Efter att ha skakat och dragit en lång stund gav hon upp och ropade så högt hon kunde på hjälp utan framgång. Hon försökte lugna sig själv och minnas hur hon hamnat där. Tomt. Hon mindes ingenting. Det senaste hon kom ihåg var att hon lämnade baren igår kväll. Sen tog de stopp. Handbojorna klämde så hårt att tårarna började leta sig fram och rann nerför kinderna. Hon gjorde ett sista ryck innan hon gav upp. Även fast det var inomhus kom vindar in och gjorde att hon frös. I mörkret kunde hon ana en dörr med en lucka där lite ljus strömmade in. Hon suckade medan hon ovilligt släppte fram tårarna och bad till Gud att få komma därifrån, eller att det bara var en dröm.

"Är du helt säker Caroline? Det var mörkt och ni hade kunnat sett fel?" Elena hällde upp ett glas vatten till sig själv och slängde en blodpåse till sin vän.
"Ja det är hon, och nej, jag vet att det var längesen du själv var vampyr, men våra sinnen har sällan fel." Damon kom från ingenstans in i det köket. Han log mot tjejerna och gav Elena en kyss på munnen.
"Frågan är inte vem det var, det är hur hon kom tillbaka. Men tja, ja menar, överraskningar är inget nytt längre." Caroline suckade och hennes mobil vibrerade. "Hörni, jag måste ta detta. Vi ses väl ikväll? Och snälla, klä er efter temat. För min skull." Den pigga och självsäkra tjejen reste sig med ett ryck och ljudet av hennes rosa klackar hördes genom hela huset.
Elena såg på hennes pojkvän. Det mörka håret hon dragit fingrarna igenom så många gånger, de iskalla blå ögonen hon drömt sig in i så många gånger, och läpparna hon längtade till varje dag. Deras kärlek var oändlig.
"Vad ska vi göra med henne?" Damon drog Elenas mörkbruna hår bakom hennes öron.
"Caroline?"
"Nej, Katherine. Hon är där nere nu, och känner jag henne rätt så ska vi nog inte lämna henne ensam." Damon funderade. Han gick ut i vardagsrummet och hände upp ett glas whiskey till sig själv.
"Tja, jag tror fortfarande inte att det är hon. Hon är smart, aldrig att hon skulle komma tillbaka." Elena gick ut i vardagsrummet hon med och satte sig i soffan och korsade benen.
"Kom, du ska få se för dig själv." Han drack det sista i glaset och ställde ner det på brickan. "Jag har en idé."