Blå Världar

storhet

Regnet har lämnat sina mörka spår på marken
Du balanserar på staketet
Kylan i vinden
Får dig att vilja kura ihop,
Stiga ner från staketet

Istället sträcker du ut armarna,
Omfamnar världen,
Lutar dig mot vinden
Tar ett steg fram
Över det smala räcket;
Du kan konsten
Att stå högt nog att aldrig falla

Blickar upp mot himlen,
Förväntar dig nästan
Att få se stormarna;
Åskmolnen och blixtarna
Slåss om skyarna

Du drar in den kalla luften,
Den letar sig in i alla passager
Du andas ut orden;
Löftena om att du ska bli något mer
Lungorna känns fragila som papper
När du andas in hoppet

Mod måste flyta i dina ådror
För att du ska ha vågat dig ut hit,
Vågat yttra dessa ord,
Även fast det bara är viskningar
Men det spelar ingen roll
Om hela världen hör dina skrik,
Så länge inte gudarna tror;
Det spelar ingen roll
Om hela världen ser din storhet,
Så länge inte du tror

//kanske inte tillräckligt pampig dikt för att förtjäna titeln hahah, men idk vad jag skulle kalla den annars. är ändå så glad att jag lyckades skriva denna, har typ inte lyckats sätta mig ner ordentligt och skriva på ett tag//