PROMISE m.g ✓

❀100

"Jag hatar dig" viskade jag bittert för mig själv.
Martinus stirrade argt på mig och han fnös till samtidigt som hans tonläge ändrades drastiskt.

"Vad sa du?" Sa han samman bitet mot mig, man hörde ilskan bakom rösten.

"Jag sa" därefter ställde jag mig upp mötandes min tvilling i samma höjd. "Att jag fucking. Hatar dig" spottade jag upp i hans ansikte.
Tomt stirrade han på mig medan jag skakade av ilskan jag bar inom mig.

"J-jag.." mer kunde han inte säga.

"Är du tom på dem dumma orden nu? Huh, Martinus?" Skrek jag hotfullt mot honom. Hans blick sjönk ner mot marken.
Därefter gav han mig en sista besviken blick som verkligen sög sin in i mig, och gick därifrån med tunga steg.

Med en smäll slogs dörren igen och rummet var tomt på en person, så åter var det bara jag & Josefine, ensamma.

"Vad fan håller jag på med" viskade jag tyst.

"Kan du inte bara vakna Josefine? Jag älskar dig så mycket att det gör ont att se dig döende. Att se dig vara frånvarande..." gråten började ta sig upp i strupen och snart rann tårarna längst med kinderna.

"Jag vill inte leva utan dig, du är det ända jag vill kämpa för eller ens le med? Om du inte vaknar" tänkandes på tanken fick mig att bryta ihop.

Hulkande ljud bröt sig ur mig och det var behövligt med en paus.

"Då vill jag inte leva mer, jag skiter i allt då" viskade jag ut. Meningen var sann, skulle jag inte vakna till att Josefine levde så skulle jag inte heller vilja ta mig genom dagarna.
_______________________

JOSEFINES PERSPEKTIV

-"då vill jag inte leva mer, jag skiter i allt då"

Killen som jag fortfarande älskade satt vid mig, som låg i koma. Sedan den dagen jag varit med i olyckan, hade sömnen haft tag om mig.

Och världen hade jag inte sett på lång tid, det var ett mörker för ögonen. Antingen drömde jag eller var vaken fast ändå inte på ett sätt.

Jag kunde höra allt. Så därför visste jag om bråket mellan tvillingarna för bara någon minut sedan. Att Marcus sagt allt det där, om mig? Eller Martinus uttalande.

Ville Marcus verkligen inte leva utan mig i sitt lev? Vad menade han, skulle han ta sitt liv? Han får inte det, om jag skulle dö hade han fått vara tvungen till att fortsätta leva sitt liv.

Folk älskar honom, fler än mig gör det. Han har sin familj & bror. Marcus behöver inte mig. Han klarade sig utan mig innan jag kom in i hans liv.

Allt detta ville jag säga till honom, men vi kan inte få det vi vill ha alltid, så därför fortsatte jag vara fast i sömnen. Fångad i min egna kropp och själ.

Det var ett levande helvete.