PROMISE m.g ✓

❀104

Världen var fortfarande svart. Allt som jag kunde se förut kunde jag inte möta med mina ögon, det var mörkt. Personerna man brukade ha framför sig med blicken låst i deras, skedde inte.

Mina ögonlock var fastklistrade mot min hud. Ögonfransarna som inte var jätte långa eller kolsvarta, vilade mjukt & skyddade mina dolda ögon.

Munnen som brukade vara öppen för att föra en konversation, prata eller skratta med andra människor var hårt stängd & låst. Inte ett ända ljud hade lämnat mig sedan kvällen jag skadades.

Hela min kropp var i stort sett avstängd i ett sovande läge som ännu var ostabilt. Doktorerna trodde jag skulle dö & aldrig vakna, givandes beskedet till Marcus.
Jag kände Marcus och visste att han just nu bröts ner och krossades av orden doktorerna givit både honom och brodern, Martinus.

Jag vill vakna och försökte därför varenda sekund att öppna mina tunga ögonlock för att möta den färgglada världen igen. Rädd för att varken möta den eller Marcus. Och Martinus. Det var just nu min största mardröm.

Med all kraft jag hade i min nu slappa kropp försökte jag vakna upp till medvetande. Det var i stort omöjligt men jag försökte hela tiden.

"Jag tror vi kommer stänga av maskinen snart, ikväll" doktorns röst fyllde mina hörselgångar i det svala rummet. Marcus som troligen satt vid sidan om mig med sin hand i min orörliga, hörde detta och små snyftningar hördes.

Mitt hjärta brast av smärtan han kände inom sig efter allt, klart att jag också var ledsen. Speciellt rädd, jag ville inte dö såhär eller tidigt.
Tryckandes i hela kroppen och spännandes mina ögon gav jag upp den sista kraft i varje cell. Och tillslut öppnades mina tunga ögonlock.

Ögonfransarna som vilat mjukt, stod istället rakt upp mot taket och den klarblåa ögonfärgen jag hade, speglades i ljuset som fanns i rummet. Solstrålarna gjorde att mina nu klarvakna ögon glittrade.

Jag sökte med min suddiga blick, runt om i rummet jag befann mig i, liggande i en sjukhus säng. Ljuset som var starkt och ovant för mig, bländade smått och därför hade ögonen inte fokuserat sig ännu på världen.

Killen bredvid mig var i stort sett jag såg först, mötandes hans chokade men ändå lyckliga blick. De blodröda ögonen som var fyllda men tårar som innan varit olyckliga sådana. Dock så var dem lyckotårar nu & glädjen lös ifrån honom.

"M-Marcus?"