PROMISE m.g ✓

❀99

MARCUS PERSPEKTIV

Ännu en lång dag inne på det obehagliga, gamla, slitna sjukhuset. Patienter som kom & gick var oräkneligt. Men det som jag satt och räknade va, sekunderna. Minuterna som blev till olidliga timmar eller en dag.

Tjejen som låg framför mig, var fortfarande i koma. Koman som jag hatade så innerligt & likaså chauffören som orsakat detta. Om det var lagligt hade jag slagit sönder honom. Själv.

Tiden var fruktansvärd då man inte visste ifall Josefine skulle vakna efter allt. Det kunde bli så att hon försvann. Att hon dog. Att jag aldrig mer skulle få krama henne, levande eller skratta tillsammans med henne som förut.

Eller ännu värre, aldrig få höra hennes röst eller känna hennes existens. Det skulle aldrig min kropp eller sinne klara av.

Djupt sjunken i mina djupa och deprimerande tankar, ryktes jag ut mot verkligheten jag knappt kunde leva i. Hela tiden tänkte jag på att det skulle sluta lyckligt med mig & henne. Att hon vaknade och tillsammans hand i hand, skulle vi gå ut härifrån.

Men nej. Verkligheten som sagt hann fatt och Martinus stod nu vid min sida, pratandes. Orden som uttalades var dova och jag kunde inte uppfatta ljuden längre. Allt var oklart i huvudet. Det var som att jag fanns men ändå inte.

Snart såg jag en hand röra sig fram & tillbaka framför mina sorgsnas ögon. Något som Josefine beskrivit som två stjärnor som alltid lös hade nu slocknat. Dött. Stjärnorna hade slutat lysa och var nu två bruna tomrum.

Flummigt tittade jag upp mot Martinus oroliga ansikte som kunde visa känsla olikt mitt, stela & frusna. Ögonen som var identiska med mina men ändå inte, såg djupt i mina.

"Marcus?" Hans röst var låg, nästan viskandes. Jag nickade långsamt och knappt märkbart, men dock såg Martinus det.

Handen som tillhörde min egna tvillingbror grep tag i min slappa axel, som inte hade något kraft i sig. Han kramade om den och försökte få kontakt med min brustna själ.

"Det kommer bli bra." Meningen som alla gång på gång upprepat och sagt till mig, svepte bara förbi. Obrydd om betydelsen.

Dock så växte en låg ilska inom mig precis som varje gång någon sagt liknande ord. Ilskan över att dem egentligen inte brydde sig alls. Doktorerna som struntade i att min livsglädje låg där, i koma & kanske aldrig skulle få le igen. Aldrig få leva med mig igen.

Dem hade sett folk dö flera gånger under sin livstid. Men inte hade dem velat försöka rädda dem, verkligen. Nej utan istället försökte dem en gång. Gick det inte så fick det bli så enligt dem. Familjer och ungdomar likt mig, hade lämnat stället med en liten pusselbit bortfallen.

"Håll käften." Sa jag ihop bitet. Trött på alla okänsliga ord och onödiga meningar. Min röst var svag och skrovlig av alla panikattacker samt all gråt.

Chockat tittade Martinus på mig, då det var första gången på dagar som jag pratat med någon. Jag hade varit tyst och deprimerad över allt. Sjukhuset fick mig att vilja kasta upp maginnehållet. Människorna här som agerade som dockor.

Jag tittade argt tillbaka mot Martinus som fick en mer irriterad min i ansiktet.

"Du behöver inte-" snabbt avbröt jag honom.

"Kan ni inte bara hålla käften? Allihop! Ni fattar ju ingenting, jävla idioter" snäste jag otrevligt mot honom med tårarna brännandes bakom ögonlocken.

Martinus blev mer och mer arg för varje sekund som tickade förbi.

"Ni ber mig att tro på era lögner!? Vadå 'allt blir bra' tror ni det hjälper, Huh?! JOSEFINE, DET JAG LEVER FÖR KANSKE ALDRIG KOMMER VAKNA IGEN!? Och ni bara-" jag pausade åt mig själv då ilskan tog över helt.

Hela jag var en storm, av känslor. Ilska, sorg, vilsenhet och hat mot allt & alla.
Ingen kunde förstå hur jag kände.

"Men tro inte på det då. Tro på att hon dör då!" Skrek Martinus mot mig.